Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 4. Storhjerta, eller Den tappre Skräddaren - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
268
STORHJEKTA, ELLER DEN TAPPRE SKRÄDDaren.
Sedan nu konungen hade betänkt sig, lät han kalla
Storhjerta och sade honom, att han rätt väl visste hvad för en
stor och tapper kämpe han vore; derföre skulle han nu också
hjelpa sin konung emot tvenne jättar, som hade sitt tillhåll i
en stor skog, och tillfogade hans folk mycken skada genom
röfvande och mördande. Han skulle få hundra ryttare till
biträde, och om han väl uträttade detta värf, skulle han blifva
konungens måg och få halfva konungariket till brölloppsgåfva.
I sitt sinne tänkte konungen emedlertid, att detta värf blefve
Storhjerta omöjligt att utföra, och att han på detta sätt bäst
kunde blifva qvitt den farlige tjenaren.
Storbjerta svarade, utan att besinna sig, det han vore
färdig att göra konungen och riket denna tjenst, men att han
alldeles icke behöfde de 100 ryttarne till biträde.
Han förfogade sig nu till skogen och lät sina ryttare stanna
vid skogsbrynet, hvarefter han gick ensam in i skogen,
lyssnade och tittade. Det dröjde ej länge förr än han fann jättarne
sofvande under ett träd och snarkande så hårdt, att grenarne
på träden rundt omkring svigtade. Strax plockade vår
skräddare sina fickor fulla med stenar, klättrade upp i trädet,
hvarunder jättarne snarkade, och slungade sedan en hvass sten
midt i pannan på den ena jätten, så att han vaknade och frå
gade den andre, hvarföre han slagit honom. Denne svarade,
att han icke rört honom, utan hela tiden sofvit ganska tryggt.
När de nu åter inslumrat, kastade Storhjerta en sten i pannan
på den andra jätten, hvilken vresigt frågade sin stallbroder
hvarföre denne slagit honom. Denne svarade på samma sätt,
att han sofvit helt godt och icke ofredat honom. Sedan de å
nyo insomnat, började nu skräddaren kasta stenar så häftigt
han kunde i bådas ansigten. Då foro de upp båda på en gång
samt började så häftigt skrika och träta, att ryttarne vid
skogsbrynet tänkte: nu går det löst, och voro ej litet glade, att de
sjelfva voro i säkerhet.
Emedlertid ryckte jättarne upp träd med rötterne och
slogos så tappert dermed, att de snart båda två dignade ned och
gåfvo upp andan. När skräddaren märkte, att det var
kommet så långt, steg han ned ur trädet, gaf med sitt svärd de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
