Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äfventyr - 5. Lunkentus - Äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans ärende vore. »Jo, Ers Maj:t,» svarade soldalen, »jag är
bjuden hit till att spisa middag i dag.» — »Nej, min gosse,»
svarade konungen, »det är en helt annan jag bjudit» — »Jo,»
återtog soldaten, »så vida Ers Maj:t står vid sina ord, så är
det jag, som blifvit bjuden.»
Vid det soldaten så stod och retades med konungen, kom
den yngsta prinsessan och tittade i nyckelhålet, och då hon
fick se soldaten, kände hon genast igen honom, och sprang
full af glädje in till sina systrar att underrätta dem, det
soldaten, som frälst dem från det förtrollade slottet, nu vore inne
hos konungen, hvarpå de andra äfven skyndade att förvissa sig
härom, och sade sedan till hvarandra: »Låtom oss ej nämna
detta för någon, här lärer blifva en artig lek.»
Då konungen stått en stund och språkat vid soldaten,
tog han upp sitt ur, och när han nu märkte, att klockan var
ett, då kejsaren likväl lofvat att komma klockan 12, tänkte
han, att soldaten kunde vara skickad som spejare och sade
derföre: »Nå väl, min gosse, du skall få spisa vid mitt bord,»
hvarpå han befallte, att det skulle blåsas till taffel, då han
satte soldaten bredvid sig. Sedan kommo alla riksråden och
kammarherrarne, äfvensom fändriken och sergeanten, tillika
med prinsessorna; men ingen gaf akt på soldaten, förr än
konungen under måltiden tilltalade honom och sade: »Nå, min
gosse, har du ingenting att berätta oss under måltiden? Jag
vet, att soldater alltid pläga hafva något roligt att tala om.»
Då sågo fändriken och sergeanten på den tilltalade, och då de
i honom igenkände sin fordna kamrat, blefvo de högeligen
förskräckte. — »Gud nåde oss,» sade de till hvarandra, »är icke
soldaten här, som frälste prinsessorna!» Men hvad ville de
göra? Hoppa ut genom fönstret eller springa på dörren
vågade de ej, och måste alltså beqväma sig att sitta stilla.
Emedlertid höjde soldaten sin röst och besvarade
konungens tilltal sålunda: »Ers Maj:t, om två eller tre gå ut att
söka efter en skatt, som ej kan betalas med hela verlden, och
en af dem, hvilken flere gånger vågat lifvet för att vinna denna
skatt, blifver af sina följeslagare förrädiskt behandlad och
kastad der, snart sagdt, hvarken Gud eller menniskor veta af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
