Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
länge brukat som hedersnamn i hans släkt, och hans ättlingar hette
Ynglingar. Frö blev sjuk, och då han blev sämre, funno hans män på råd och
läto inga komma och se honom. De byggde en stor hög med dörr och tre
gluggar i. Då Frö var död, höglade de honom i hemlighet och sade till
svearna, att han levde. De gömde honom där i tre år, och skatten hällde
de in i högen: guld genom en glugg, silver genom den andra och koppar
genom den tredje. Då stod sig både årsväxt och fred».
En saga som denna säger oss åtskilligt. Den är nedskriven så långt in
på kristen tid, att gudarna i berättarens medvetande höllo på att bli
människor från forntiden. De levde som kungar och måste dö som andra; Frös
son Fjolner var den, som dog genom drunkning i ett mjödkar. Man ser
också, att sagan är tillkommen utanför Sverige: om vad vi förut berättat
är riktigt, var det inte Frö, som var huvudgud i Uppsala, utan Tor. Men
det typiska för Frö finns där likafullt. Under hans tid rådde »fred och god
årsväxt». Och det gjorde ingenting, att han dog, bara man kunde få svearna
att tro, att han levde. Så länge detta fromma bedrägeri varade, höll sig
inte bara freden utan också de goda skördarna.
Det finns en förbindelse mellan berättelsen om Gunnar Helming och
hur han spelade Frö i Uppsala och denna saga om sveakonungen och guden
Frö. Gunnar fick som Frö deltaga i, när guden skulle draga omkring i
landet. Detta tåg gjordes för att främja årsväxten, precis som Nerthus’ tåg
en gång gjort (se ovan sid. 298). Hos många folk har den seden rått, att
guden skall färdas runt omkring det land, som skall välsignas, eller den
åker, där säden skall växa god. Man har förmodat, att Eriksgatan, som
sveakonungarna fingo göra runt riket, åtminstone ursprungligen gick ut på
detsamma. Säkert är, att våra svenska helgon övertogo seden. Sankt Erik
fördes den 18 maj i procession ur Uppsala för att helga frukten på marken.
Ännu i dag sker sådant i katolska länder. Helgonbilder föras ut, och präster
följa dem runt åkrar och ängar för att välsigna jorden, som skall ge god växt.
I så fall är detta inte det enda, som blivit kvar av guden Frö efter
kristendomens införande. Enligt den isländska traditionen hade Frö som
sitt dragdjur en galt, som hette Gullinborsti, d. v. s. den hade glänsande
borst. Dessa skola t. o. m. ha lyst så starkt, att natten blev ljus. Galten
var också snabbare än någon häst. Vad man med visshet vet är, att en
galt i vissa sammanhang var ett heligt djur och att man offrade honom
åt Frö. Särskilt en gång om året, vid sonarblotet, en fest, då man offrade
för fred och framgång under det kommande året, var en galt, sonargalten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
