Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
huvudföremålet vid högtiden. Denna galt var helig, och när den var
slaktad, kunde man använda dess blod till trolldom. När Sigurd Fafnesbane
(om honom se ovan sid. 285) var död, sörjde honom hans maka Gudrun.
Då räcktes henne en trolldryck, en »glömskans kalla, kvalfulla dryck». Det
heter att
»kraften däri
var kommen av mull,
av iskall bölja,
av sonande blod.»
Det var, förutom mycket annat, jord, vatten och sonargaltens blod i den
glömskedrycken.
Men särskilt hade galten betydelse vid en berömd ceremoni. Om konung
Heidrik hos reidgoterna — var dessa bodde är osäkert, men det var
någonstans vid Östersjön — berättas det, att han dyrkade Frö. »Den galt, som
vuxit störst, skulle han ge honom. Man räknade den galten för så helig,
att på dess borst skulle man svära om allt viktigt, och man skulle ha den
till slaktoffer vid sonarblotet. På julaftonen skulle galten ledas in i hallen
till konungen, och männen lade då händerna på galtens rygg och avlade
högtidliga eder.» Att avlägga löften om det stora, man skall göra i en
framtid, kalla vi nu att avge bragelöften. Det kommer av att man i Norge och
även annorstädes gjorde sådana löften vid bragebägaren, en skål, som var
ägnad guden Brage. Hos reidgoterna svor man, som vi sett, med handen
på en galt, och samma var seden i Sverige. Det skedde vid julen, vid
ingången av ett nytt år. Seden är borta, men galten eller grisen har blivit
kvar. Man har t. o. m. trott sig kunna visa, att formen på våra
pepparkaksgrisar vid julen går tillbaka på gamla former från guden Frös tid.
Galten var inte det enda djur, som var förbundet med Frö. Man hade
hästar, som voro helgade åt honom: man vet, att det förekom hästoffer i
hans kult. Men hästen var inte bara ett djur, som man offrade. Det
förekom också vid Frös fester kapplöpningar mellan hästar och — som
särskilt omtyckt nöje — hingsthetsningar, d. v. s. strider mellan hingstar, som
drevos mot varandra. Samma ortnamn, som lärt oss, hur vitt i Sverige Frö
varit dyrkad, ha också visat, att i närheten av hans kultplatser kunnat
finnas platser, iordningställda för hästkapplöpningar och lekar. Med sådana
firade man midvinterfesten. När kristendomen kom, skulle här inträda en
förändring. I de äldsta sagorna är det typiskt för de kristna, att de vägra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Jan 31 23:55:49 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svfolket/1/0337.html
