Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att äta hästkött (denna ovilja har ju levat kvar till vår tid). Om den norske
kungen Håkon den gode, som var kristen, berättas det, att han kom till
ett hedniskt blotgille och blev övertalad att sitta med vid bordet.
»Bönderna ropade på kungen och sade, att han skulle äta hästkött. Men det
ville han inte till något pris.» Köttet av det djur, som man förut ätit i
gudens namn, hade nu genom kristendomen blivit syndigt att förtära.
Hästlekarna däremot var det inte så lätt att avstå ifrån. De ha också levt kvar
direkt från heden till kristen tid. Men nu finner man, att de i stället hållits
till ära för ett helgon, Sankt Staffan. Att det blev just han, är ganska
naturligt. Hästlekarna höllos som sagt vid midvinterfesten. I den kristna
festkalendern var annandag jul, då som nu, den helige Stefanus martyrens
dag. Man kristnade den folkfest, som vid samma tid hölls i Frös namn,
och lät den i stället firas i Stefanus’. Frö var längesedan glömd, och
hästlekarna försvunno så småningom, men kvar blev legenden om Staffan och
hans hästar, och så sjöng man visan om Staffan stalledräng:
»Staffan var en stalledräng.
Håll dig väl, fålen min.
Han vattnar sina hästar fem.
Hjälp Gud och Sankte Staffan!
Solen lyser inte än,
men stjärnorna de lysa på himmelen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
