Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Valhall har i stället varit idealet för dem, vilka gett vikingatiden dess
namn. När striden och äventyret ingått som en väsentlig del i tillvaron,
vilken man både gärna sett och gärna sökt, ligger det inte något orimligt i
att det just varit denna del, som man helst velat ha förstorad och förbättrad
efter döden. För vikingarna liksom för hövdingarna och för alla, som helt
eller delvis kommit att lösgöra sig från jordbruket såsom enda existensform
för att i stället ägna sig åt den kringdragande krigarens eller köpmannens
riskfyllda yrke, måste Oden ha varit den rätte guden.
Trots detta skall man inte försöka konstruera upp några för starka
motsättningar mellan Oden och andra gudar eller mellan hans dyrkare och
exempelvis Frös eller Tors. Liksom gudabilderna stodo bredvid varandra
i Uppsala tempel, ha väl gudarna varit jämsides med varandra i människors
medvetande. De olika ideal, de representerat, ha också kunnat finnas
samtidigt. Det sades, att de som föllo i strid, kommo till Valhall. Men de allra
flesta människor hade naturligtvis aldrig tillfälle att göra detta. Å andra
sidan ba många ansett, att det inte var gott för en man att skiljas hädan i
frid. Sagan om Ynglingaätten berättar om Oden — vilken, som förut
omtalats, där säges vara svearnas förste konung — att han, då han ville dö,
ristade sig själv till döds med ett spjut. Så kunde man också undgå
sotdöden, döden av sjukdom och ålderdom. Otvivelaktigt ha också
ättestuporna, de branta bergklintarna, utför vilka man kastade sig, då man ville
dö, tjänat samma ändamål. Bakom deras användande har legat tron, att
de som dött en våldsam död, kunde räkna på att få samlas till Oden.
Oden hade av lättförklarliga skäl aldrig någon utsikt att bli en
egentligen populär gud. Detta tycks däremot så mycket mera ba varit fallet med
Tor. Det är otvivelaktigt, att han var en av de mest kända och omtyckta
gudarna i det hedniska Sverige.
Den isländska diktningen beskriver honom som en stor, stark, ljushårig
man. Han var häftig och uppbrusande, särskilt mot jättar, vilka av många
ledsamma erfarenheter lärt sig i hög grad respektera honom. Han for
omkring i en vagn, dragen av två bockar. Som ledsagare hade han en yngling,
Tjalve, om vilken man egentligen ingenting vet. Dock är det möjligt, att
Tjalve var densamme som den Tjelvar, vilken enligt sagan bebyggde
Gotland. (Gotland brukade nämligen sjunka i havet varje dag och dyka upp
först om natten, men Tjalve eller Tjelvar förde då eld till ön och fick
förtrollningen löst.) På andra färder åtföljdes Tor av Loke, ondskans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
