Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tro och kult vid vikingatidens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gravhögarna. När en stor gravhög blivit uppkastad, har den naturligtvis
betraktats med vördnad, först och främst därför att det ju var en grav med
en död inuti, men också därför att den faktiskt varit ett monumentalt verk.
När tiden gått, har väl oftast den döde glömts bort, och högen har blivit
helig i sig själv. Detta har kunnat sammanhänga med dess användning.
Högen har till exempel kunnat bli brukad som domarsäte på en tingsplats.
Eller man behöver bara tänka på Uppsala högar eller på Inglinge hög i
Småland med dess resta sten och stenklot på toppen för att förstå, hur en
sådan hög har kunnat vara den dominerande centralpunkten i en hel bygd.
Till samma slag av naturhelgedomar som högarna hörde de heliga
lundarna. Träddyrkan i någon form har funnits hos alla germanska folk.
Man har påstått, att det viktigaste redskap, som en kristen missionär måste
tänka på att ha med sig, när han skulle omvända hedniska germaner, var
en yxa. Kom han åt att fälla det heliga träd, som alldeles säkert fanns i
trakten, då hade han slagit ned hedendomens starkaste stöd. Det är typiskt,
att det berättas åtskilliga eddamyter om ett »världsträd», Yggdrasil. Ett
av de mest berömda träden fanns annars inte i sagan utan i verkligheten:
det stod i Uppsala. Härom skriver samme Adam av Bremen, som förut
citerats: »Nära templet står ett ovanligt stort träd, som sträcker sina grenar
vitt omkring och som alltid är grönt, både vinter och sommar. Men ingen
vet av vad slag det är». Man har in till våra dagar gissat mycket över
detta trädets art men har ändå inte kommit sanningen närmare.
Samme författare kände ju också en helig lund i Uppsala och en
offerfest. Så blodiga offer som vid denna ha naturligtvis hört till undantagen.
Till och med i Uppsala skola de, om Adam av Bremen talat sant, bara ha
förekommit vart nionde år. Men den heliga lunden har funnits där,
liksom vi veta, att sådana stått i hela östra Sverige. Detta framgår av
ortnamnen; sammansättningar med -lund ha funnits från Skåne till Uppland
men ha däremot varit sällsynta i Västsverige. Lundarna ha ofta blivit vigda
åt gudar, särskilt många åt Tor och Frö. Detta namnskick återger —
åtminstone mycket ofta — förhållanden, som rådde vid vikingatidens slut. Då
dyrkade man sannolikt i stor utsträckning sina gudar i lundar. Men en
Torslund vid tiden för kristendomens införande kan ett par århundraden
förut mycket väl ha varit en Fröslund. Den ena guden kan ha trängt ut
den andra. (Det finns forskare, som anse, att på ett tidigare stadium det
ofta varit kvinnliga gudomar, som dyrkats i lundarna, fastän de senare
ersatts av gudar.) Ännu längre tillbaka hörde kanske ingen gud alls till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
