Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demokratiens genombrott. Av Edvard Thermænius - Representations- och kommunalreformerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man inom intresserade riksdagskretsar hade den saken klar för sig så tidigt
som vid 1859—60 års riksmöte, framgår av ett uttalande i Allmänna
besvärs-och ekonomiutskottets tillstyrkande av förslaget om landstingens inrättande.
»Det erkännes numera allmänt», heter det där, »att en ombildning av
vår nationalrepresentation är önsklig i den riktning, att den nuvarande
stånds- och klass-splittringen försvinner. Men på ingen väg kan en sådan
ombildning säkrare och naturligare åstadkommas än genom
kommunalväsendets ordnande med hänsyn härtill. I synnerhet är landstinget i detta
hänseende av vikt och kan, om detsamma ordnas på ett ändamålsenligt
sätt, bliva på en gång grund och urbild för den önskade nya
representationen, samt en förberedelseskola för dess medlemmar».
På en gång grund och urbild...! Man kan knappast underlåta den
förmodan, att Louis De Geer haft just dessa ord i minnet. Ty i själva verket
lät han i sitt förslag till riksdagsordning landstingen — jämte
stadsfullmäktige i de största städerna — utgöra grunden till Första kammaren. Redan
i den nämnda promemorian från 1861 framkastade De Geer tanken, att
landstingen (»därest sådana komme till stånd») skola välja den ena
kammarens ledamöter. Och genom kommunalreformen voro de samfällda valen
redan i bruk, då striden om riksdagens reformering på allvar bröt ut.
Landsting och stadsfullmäktige hade ju redan blivit valda av svenska medborgare
oavsett stånd, utan att några som helst olägenheter inträffat.
Man kunde tycka, att gärdet var uppgivet för representationsreformens
konservativa motståndare. De kämpade emellertid tappert och segt, och
icke alldeles utan hopp. För det första kunde de med stor sannolikhet
påräkna majoritet för avslag i de två högre stånden. Adeln och prästeståndet
skulle ju avskaffa sig själva; de skulle avsäga sig sina rättigheter som
lagstiftande kårer, och för en sådan uppoffring brukar ingen vara särskilt
benägen. Borgare- och bondestånden skulle visserligen också försvinna, men
blott för att återkomma i ny gestalt och mäktigare än förr i de blivande
två kamrarna. Dessutom tillkom ytterligare ett skäl, som i varje fall
eftervärlden klart kan se, men som säkerligen många samtida åtminstone
instinktivt kände. Bland argumenten emot fyrståndsriksdagen var också det,
att ingenting kunde uträttas med ett så gammaldags och skröpligt
instrument. Men är nu detta riktigt? För en fördomsfri granskning måste svaret
bli nekande. Under regeringen De Geers viljekraftiga ledning och med en
god uppsättning riksdagsmän i samtliga stånd presterade Riksens ständer
under sista åren av sin tillvaro ovedersägligen ett utomordentligt gott arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
