Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demokratiens genombrott. Av Edvard Thermænius - Tullstridens politiska innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veckling. En direkt följd av tullstriden är nu rösträttsrörelsens uppkomst.
Från en ringa början på en liten landsortstidnings redaktion (1887) växte
på några få år upp en hela riket omfattande organisation, vilken till sin
enda uppgift hade att kämpa för allmän rösträtt. Men resultatet av dess
upplysningsarbete, dess agitation och dess försök till påtryckning på
regering och riksdag svarade ganska illa emot kraftuppbådet. Folkets
representanter i riksdagen — även de mera demokratiska — voro ännu föga
lyhörda för folkets röst. 1 riksdagen var det liberala »Gamla
lantmannapartiet» välvilligt, likaså i stort sett de frihandelsvänliga stadsrepresentan
-terna. Men övriga partier ställde sig mer eller mindre avvoga.
Efter de båda lantmannapartiernas oväntade sammanslagning vid
början av 1895 års riksdag drog sig det rekonstruerade bondepartiet alltmer
åt höger. Som en motvikt bildades då längre fram under riksdagen ett
radikalt parti: »Folkpartiet». Mycket kunde det ej uträtta, men dock så
mycket, att rösträttsfrågan hölls aktuell. Vid början av 1900 års riksdag
bildades av detta parti och två liberalt sinnade vildegrupper det Liberala
samlingspartiet med en mycket moderat lösning av rösträttsfrågan som sitt
bokstavligen samlande programkrav. Något senare eller 1902 bildades en
liberal riksorganisation, Frisinnade landsforeningen. Vid 1903 års riksdag
blev Liberala samlingspartiet det största i Andra kammaren och kom där
tillsammans med de fyra socialdemokrater, som nu blivit invalda, samt
några frisinnade »vildar» att utgöra en faktisk vänstermajoritet, som bröt
Lantmannapartiets välde. Redan på sommaren 1902 hade en ny regering
med tydliga vänsterinslag trätt till. Oskar II, som t. ex. under tullstriden
varit ganska aktiv och bestämmande, hade nu mot slutet av sin långa
regeringstid alltmer börjat överlämna avgörandet och bestämmandet till
statsministern — som från 1891 till 1900 och åter från 1902 till 1905 hette E. G.
Boström.
Situationen under det första seklets första år kan alltså i största
korthet sägas vara den: det demokratiska »genombrottet» var hart nära. Första
kammarens majoritet, som under 1890-talet blivit alltmer kompakt och i
stort sett alltmer konservativ, och likaså det stora moderat konservativa
bondepartiet i Andra kammaren, började också inse, vad klockan var slagen.
Man blev på dessa håll så småningom benägen för en rösträttsreform —
men inte på vilka villkor som helst. Lösen blev: rösträtt med garantier,
nämligen emot en alltför kompakt liberal majoritet. Den garanti, man
stannade för, var ett proportionellt valsystem. Ett konservativt förslag till röst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
