Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Demokratiens genombrott. Av Edvard Thermænius - Tullstridens politiska innebörd - Rösträttsreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättsreform framlades 1902 och föll
— men föll framåt. Tämligen
liberalt färgade förslag, kombinerade
med det proportionella valsättet,
framlades av regeringen men
förkastades 1904 och 1905.
RÖSTRÄTTSREFORMEN.
Därmed äro vi framme vid
vändpunkten. Året 1905 har ibland
betraktats som det demokratiska
genombrottets år. Skälen härtill äro
flera. Kungamakten eller rättare
regeringsmakten befann sig i ett
bottenläge. Under unionskrisen tog
riksdagen helt och hållet ledningen,
och efter ett totalt ministärskifte
(det första i vårt land) tillsattes en
koalitionsregering, i vilken
riksdagens främsta män av olika partier
inträdde. Mitt under pågående
unionskris höllos ordinarie Andrakammarval. Dessa gåvo ett tydligt utslag
åt vänster. »Vänsterval kräva vänsterregering!» hette det. Och så
tillkallades Karl Staaff som statsminister. På några få år hade han ryckt fram
som de frisinnades givne ledare. Nu skulle han i spetsen för den första
vänsterregeringen lösa rösträttsfrågan. Med andra ord:
demokratiseringsprocessen hade framskridit på författningsförvandlingens väg praktiskt taget
så långt ske kunde. Förhållandet mellan konung och regering och mellan
regering och riksdag hade utvecklat sig just så, som ett demokratiskt
statsskick krävde. Vad som nu erfordrades var en demokratisering av
riksdagens sammansättning: slopandet av strecken, införandet av allmän rösträtt.
Den Staaff ska regeringen framlade ett förslag härtill, men detta föll i
maj 1906 på den konservativa Första kammarens motstånd. Staaff och
flertalet av hans statsrådskolleger lämnade sina poster. I stället kom Arvid
Lindmans ministär — med Alfred Petersson i Påboda som
jordbruksminister och på sätt och vis som »rösträttsminister». Påboda, som han kallades,
En dominerande roll i svensk politik spelade
Erik Gustaf Boström under 1800-talets sista
och 1900-talets första decennium. Under sin
första långa statsministerperiod 1891—1900
fick han taga ställning till tidens mest
brännande riksdagsfrågor —- försvarsfrågan,
tullfrågan och unionsfrågan — och det lyckades
honom genom klokhet, smidighet och
förmåga att ta folk att som ingen tidigare
statsminister verkligen leda landets öden. Foto.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
