Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönlitterära förnyelsen. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklarade, att
naturvetenskaperna gjort bankrutt.
Man utdömde
positivismen. Man vände tillbaka
till religionen — många
av de ledande
naturalisterna övergingo till eller
närmade sig med sympati
den katolska kyrkan. Man
studerade ivrigt allt
egenartat i naturens och
människans liv. Mystiken kom
på modet, spiritismen
lockade, teosofien fick
anhängare. Av svenska
författare prövade särskilt
August Strindberg, Ola
Hansson och Gustaf af Geijerstam under 1890-talet dessa möjligheter.
Strindberg berättade om sina religiösa anfäktelser i »Inferno» (1897) och
»Legender» (1898), Ola Hansson skrev »Kåserier i mystik» (1897) och
Geijerstam stod under inflytande av de antirealistiska rörelserna, när han
utarbetade romanen »Medusas huvud» (1895), som fick undertiteln »En spöksyn ur
livet». Det var inte alla, som kunde omfatta en positiv tro. Många av dessa
funno tillfredsställelse i den hlida skepticism, som på ett fängslande sätt
utlärdes av Ernest Renan i hans eleganta filosofiska dialoger och dramer.
Den antiintellektualistiska inställning, som växte fram under 1800-talets
sista år, fick en lärd och litterärt begåvad företrädare i den franske filosofen
Henri Bergson, vars berömda intuitionsfilosofi dock först senare fick
betydelse utanför hans hemlands gränser. Det kan kanske också erinras om att
det var under denna tid som en ung medicine docent i Wien, Sigmund
Freud, började de undersökningar av det irrationella i människans psyke,
som efter några decennier skulle revolutionera det vetenskapliga själsstudiet
och kraftigt återverka på livssyn och litteratur.
Den inställning, som fått ett karakteristiskt uttryck i Benthams sats:
största möjliga lycka för största möjliga antal människor, började förlora
sitt grepp över sinnena. Man intresserade sig inte längre för »folket», den
breda massan, »de små», som Strindberg sade, utan drogs i stället till den
Ett intressant vittnesbörd om tidens ockult-psykologiska
intresse, lika levande bland konstnärerna som bland
litteratörerna, är Richard Berghs oljemålning »Hypnotisk
seance» (1SS6; mediet är den unga konstnärinnan Hanna
Pauli). — Nationalmuseum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
