Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönlitterära förnyelsen. Av Harald Elovson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enskilde, den originella, den betydande personligheten. Med sin lära om
övermänniskan, den eldigt livsbejakande och självmedvetne, framförd i
»Also sprach Zarathustru», fick den tyske diktaren-tänkaren Friedrich
Nietzsche många efterföljare och eftersägare, inte minst i Norden, där han
presenterades för den litterära publiken av Georg Brandes, som på
nittiotalet gentemot demokratien predikade den aristokratiska radikalismen.
Strindberg tog starka intryck av den nietzscheanska individualismen,
likaledes Ola Hansson och Ellen Key. Heidenstam, Levertin och Fröding
påverkades också av den nya läran. Den moralistiska inställning, som
kännetecknat åttiotalet, fick i samband med den stegrade subjektivismen vika för
en starkt estetiskt utformad livssyn, främst representerad av engelsmannen
Oscar Wilde, som mot mitten av decenniet började översättas och diskuteras
i Sverige. I en berömd dialog, »Lögnens förfall», hävdade han i spirituella
vändningar för det första, att det inte var diktens uppgift att efterbilda
verkligheten, och för det ändra, att tvärtom konstens inverkan på livet och
naturen varit långt djupare än omvänt. Dikten skulle bäras av fantasi och
skönhetslidelse, ej försöka fostra och handleda.
Man underkände slutligen den naturalistiska estetiken. Det var oriktigt
av diktaren att låna synpunkter och metoder från den exakta vetenskapen.
Diktaren skulle inte heller engagera sig direkt i den politiska och sociala
diskussionen. Han fick vidare inte stanna vid den yttre verkligheten utan
skulle ha till uppgift att tränga in i tingens väsen. Han skulle inte lita till
iakttagelse och förstånd utan till aning och fantasi. Dikten skulle vara
uttryck för poetens sensibilitet och skulle vädja till samma förmåga hos läsa-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Vid sidan av Viktor Rydberg var Carl Snoilsky den
ende av det äldre skedets lyriker, vars verk överlevde honom själv —- hans »Svenska
bilder» tillhöra det omistliga i vdr nationallitteratur. Redan vid 70-talets början var han
erkänd som landets främste poet (han blev 35-drig medlem av akademien), men hans sociala
patos till trots vägrade 80-talets radikala realister den aristokratiske patrioten sin
förståelse, och för 90-talets strömningar stod han främmande. 1890 utnämndes han — fastän
icke fackman — till chef för Kungliga biblioteket, en post, som han beklädde till sin
död 1903. — Carl David af Wirsén var ungefär jämnårig med Snoilsky, liksom han
medlem av »Namnlösa sällskapet» i Uppsala och av Svenska akademien, vars ständige
sekreterare han blev 1883. Som skald var han produktiv men föga läst; som idealistisk kritiker
och stridbar smakdomare i benhård, konservativ anda utövade han på sin samtid ett
betydande inflytande — men det har sagts om honom, att ingen svensk kritiker har fått så
mänga av sina omdömen vederlagda av eftervärlden, över hans avrättningar av 90-talets
store vilar nu löjets skimmer — men han kämpade redligen in i det sista (»jag lyra bar
och svärd — men aldrig dolk») och upplevde själv hopplösheten i sin strid med tragisk
resignation. — Fotografier. Kungliga biblioteket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
