Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönlitterära förnyelsen. Av Harald Elovson - Inställningen till kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under det föregående decenniet, som starkast togo intryck av det nya. Detta
gällde särskilt August Strindberg och Ola Hansson, om vilka man kan
erinra, att de vid nittiotalets inbrott i frivillig landsflykt redan en längre tid
uppehållit sig ute i Tyskland och Frankrike. De egentliga nittiotalisterna
förhöllo sig mera självständigt till de nya rörelserna utomlands, vilka de
naturligtvis uppmärksammade. Det svenska nittiotalet var i stort sett mera
oberoende av utländskt än det danska och det norska. De nyframträdande
diktarna i Sverige höjde sig i själva verket över det mesta samtida utländsk
litteratur kunde uppvisa. Detta var särskilt fallet med lyrikens företrädare,
Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt. Liksom
adertonhundratalet för vårt land börjat med en litterär guldålder, slutade
det också med en sådan.
INSTÄLLNINGEN TILL KRISTENDOMEN.
Den självständighet gentemot huvudströmmar i samtida kulturliv, som
det svenska nittiotalet uppvisade, gällde framför allt den mystisk-religiösa
rörelsen. Ingen av de egentliga nittiotalisterna bekände sig till en positiv
religiös tro. Verner von Heidenstam, den mest konsekvente ateisten i svensk
litteratur, polemiserade i sin debutbok »Vallfart och vandringsår» (1888)
mot kristendom och kyrka. I en Parisdikt besjöng han den dag, då franska
revolutionen med en fest firade förnuftet, som den kanske största på
historiens blad:
»Den dagen var den första,
då utan överjordiskt bistånd
människan,
som med korsade armar en man
på ett berg i stjärnklar luft,
stod ensam med sitt förnuft.
Vad mången drömt med ögat sänkt
och hemligt knappt vågat kalla
sin käraste dröm, vad snillet tänkt,
blev denna dagen tänkt av alla.
När kom en sådan dag igen!
Vi minnas den
med handen våt
av glädjens gråt.»
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Över denna »Interiör med läsande dam» kastar
fotogenlampan ett skimmer sd varmt att man erinrar sig de kvinnor, Ellen Key talar om och
för vilka det var en helig uppgift att i »hemmet skapa skönhetens glädjo ■— dessa kvinnor,
som kanske »med foten rörde vaggan, med händerna strumpstickorna, men pä bordet
hade boken uppslagen och sålunda hann läsa ofantligt mycket/» Boken spelade både som
bildningsmedel och förströelse en långt större roll vid sekelskiftet än den gör i
veckotidningarnas, biografens och radions dagar. — Oljemålning omkring 1900 av Justus Lundegård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
