Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den skönlitterära förnyelsen. Av Harald Elovson - Ny stil och nya motiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verklighet, men hos oss framskymtar något chevalereskt samt benägenhet
att förstora och måla i färgglans. Just det dåsiga, menlösa och tråkiga
framställningssätt, som jag nyss sökte beteckna med namnet skomakarrealism,
passar i synnerhet illa samman med vårt lynne, som är föga lagt för
småborgerlig gemytlighet.» Strindberg t. ex. hade i hög grad påverkats av
naturalismen men hade »subjektivt omstöpt den efter sitt temperament». Det
var personlig självständighet, som de svenska författarna skulle visa. De
skulle inte invänta signaler från Frankrike och Norge, ty »norrmännens och
fransmännens lynne är för olikt vårt, att deras framställningssätt skulle
ligga för oss». Heidenstam är emellertid angelägen att poängtera, att
självständigheten mer var att söka i framställningssättet än i innehållet.
»’Åsik-terna’, vetenskapens upptäckter och de nya tankar, som arbeta inom
samtidens sociala reformsträvanden, äro hela tidevarvets tillhörighet och ej
enskilda nationers; den estetiska omklädnad, i vilken dessa upptäckter och
dessa ’åsikter’ av skriftställarne införas i skönlitteraturen äro däremot var
och en nations privategendom.» Vad han väntade av litteraturen var
»möjligaste personlig och därmed även nationell självständighet». Den nya
riktningen skulle uppvisa »en förening av inbillningskraft, skönhetssinne och
käck, drastisk realism».
Åttiotalet hade varit antikonstnärligt. Dikten uppfattades inte sällan som
en företeelse i utdöende. Det gällde särskilt versen. Heidenstam hävdade
åter det konstnärliga inom litteraturen, formen. »Många anse», säger han
på ett ställe i sin lilla stridsskrift, »att själva framställningssättet är en bisak,
att det icke lönar att spilla ord på detta ämne. Bedöma de litteraturen
uteslutande ur pedagogisk synpunkt, är en sådan uppfattning förklarlig, men i
annat fall är det väl just i själva framställningssättet, som ett arbetes
estetiska värde är att söka.» Den opposition mot den dogmatiska realismen,
som Heidenstam förde fram i sin diktning och sina polemiska skrifter,
verkade i hög grad befriande både på litteraturen och publiken. Han gav med
sitt exempel och sina teorier flera av de yngre författarna mod att vara sig
själva, att följa sin ingivelse fritt och obundet av härskande mönster. Av
särskild betydelse blev hans uppträdande för vad han kallade »den
rytmiska dikten». Lyriken fick under nittiotalet åter en dominerande ställning
i svensk litteratur. Även författare som höllo sig till prosan, såsom Selma
Lagerlöf och Ellen Key, uppvisade i sin stil ett starkt lyriskt inslag.
Nittiotalets stil uppbäres av författarpersonlighetens rätt och strävan att
vara sig själv, att ge uttryck åt sina tankar, önskningar och känslor, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
