Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska jordbrukets uppsving. Av Ernst Höijer - Huvudgrenarna inom jordbruket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgjorde sammanlagt endast några få procent. (Jfr uppsats i band 5
»Jordbruket före storskiftet».)
Man lade särskilt an på havreodlingen, som i vissa delar av landet tog
en mycket stor omfattning. Havren var under lång tid jordbrukets främsta
exportartikel, som tillförde landet en betydande kontant inkomst. Då
havreexporten nådde sitt maximum på 1870-talet, uppgick den årligen till
omkring 240,000 ton med ett värde av drygt 30 miljoner kr. Men den
ensidiga havreodlingen hade också sina allvarliga nackdelar. Särskilt i västra
och mellersta Sverige, där den nådde den största omfattningen, tog man
ofta tre till fyra havreskördar å rad, utan att jorden däremellan tillfördes
någon gödning. Följden blev naturligtvis, att jorden blev utsugen och gav
allt mindre skördar. De styrande hade också blicken öppen för de skadliga
följderna av den överdrivna havreodlingen. Landshövdingen i
Västmanlands län klagar i sin femårsberättelse för 1861—65 över att jordbruket
i länet tagit en vådlig riktning genom den tilltagande havreodlingen, »som
sög ut jorden och medförde en allmän skovling av jordkapitalet». »Den
som utan närmare forskning fäster sig vid de ständigt växande siffror,
som representera åker och annan odlad jord», fortsätter han vidare, »kan
tro sig äga skäl att glädjas över odlingens framsteg och jordbrukets
förkovran, men den som vet, hurusom havreodlingen hos oss år efter år
suger de nya fältens must och märg, utan att giva dem någon ersättning
tillbaka, han äger — utur statsekonomisk synpunkt — ingen orsak att
fröjdas över de ’nya skördarnas guld’, emedan han vet, att med varje
havretunna, som exporteras, går även en del av landets jordkapital förlorat».
Med de förändrade konjunkturerna på spannmålsmarknaden under
1880-och 90-talen upphörde emellertid havreexporten så gott som helt och hållet.
Vid sidan av spannmålsodlingen intog, som redan framhållits,
kreaturs-skötseln en mindre gynnad ställning. Kreatursantalet var visserligen icke
så litet, men intresset för denna gren av lanthushållningen var i allmänhet
ganska klent, och djurens utfodring var otillräcklig. Huvuddelen av
kreatursfodret producerades på ängar och betesmarker, och det bättre höet
sparades gärna åt hästar och oxar, medan korna under vintern till stor del fingo
nöja sig med den näringsfattiga halmen. Att avkastningen under sådana
förhållanden var låg, är en naturlig sak. Man har beräknat, att omkring år
1870 korna i medeltal gåvo högst 1,000 kg. mjölk om året, medan deras
avkastning nu är 2 V2 gånger så stor.
Men nya tider bröto efter hand in också för jordbruket. Den växande
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
