Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Försäkringsverksamheten. Av Thorild Dahlgren - I forna dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av ett par hundra mer eller mindre lyckade definitionsförsök må här
följande, ett av de hittills bästa, anföras. Det stammar från tysken Alfred
Manes och grundar sig på den s. k. behovsteorien: Försäkring är ömsesidigt
täckande av slumpvis inträffande penningbehov hos ett större antal på
likartat sätt hotade ekonomiska enheter. I denna definition är varje ord av
betydelse. Den är både för vid och för snäv, men torde dock tills vidare
kunna godtagas. I praktiken är det emellertid i regel lätt att avgöra, även
utan en fullt tillfredsställande definition, huruvida en viss anordning är
försäkring eller ej.
Försäkringsliknande anordningar förekommo redan i den antika
världen. Äldst av alla försäkringsgrenar synes sjö- och transportförsäkringen
ha varit, närmast i form av de s. k. sjölånen. För flod- och
karavantransporter synes säkerställande av risken ha förekommit i Assyrien, redan så
tidigt som i tredje årtusendet före vår tideräkning. Även livförsäkring och
brandförsäkring förekommo redan före vår tideräknings början. Enligt
Aristoteles fanns på Alexander den stores tid, alltså under 300-talet före
Kristus, i Babylon en slavförsäkringsanstalt. Denna torde dock snarare ha
varit hänförlig till sakförsäkring än till livförsäkring. Något senare stöter
man hos romarna på ömsesidiga understödsföreningar samt enskilda
anordningar för meddelande av vissa enklare former av livförsäkring och
pensionsförsäkring. Det anses dock, att först kristendomen med sin
broderskapstanke skapade förutsättningarna för den egentliga, på ömsesidigt
bistånd grundade försäkringen.
I FORNA DAGAR.
Här uppe i Norden synas såväl den isländska kommunala reppen som
de medeltida gillena och skråna, sammanslutningar för inbördes bistånd,
ha verkat som ömsesidiga försäkringsanstalter. Medlemmarna kunde genom
dem skydda sig själva och varandra mot följderna av allehanda
oberäkneliga olyckor, såsom brand, skeppsbrott, naturkatastrofer etc. Så tidigt som
från mitten av 1200-talet känner man från Skandinavien ett fullständigt
brand-, kreaturs- och sjöförsäkringsbolag, Den helige Olofs gille i Hardanger.
Vid brand skulle där alla gillesbröderna solidariskt svara för en gillesbroders
boningshus och ladugård. Brann en byggnad, skulle bröderna anskaffa så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
