Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands svenska diktning. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lantdagens öppnande i Rikssalen i Helsingfors den 18 september 1863. — Oljemålning
av R. W. Ekman.
1809 och 1863, och censuren handhades med en stränghet, som vållade
kulturarbetet de största svårigheter. Varje antydan om ett oppositionellt
sinnelag satte en verklig skräck i de styrande.
Men det var icke blott förhållandet till Ryssland, som uppställde hinder
för utvecklingen av ett eget kulturliv. Också landets inre förhållanden voro
komplicerade. Bildningens, administrationens, rättsskipningens tungomål var
svenskan, men 90 procent av folket talade det väsensskilda finska språket.
Man kunde — åtminstone teoretiskt — fråga, om det var genom att bygga
vidare på den svenska språk- och bildningstraditionen, som Finland skulle
skapa sin egen kultur, eller om man kanske borde kasta bort denna tradition
såsom slitet långods och helt gå över till finskan och de finsk-folkliga
traditionerna. Icke så få unga entusiaster ville det senare under inflytande av
den nationella romantik, som blomstrade under 1800-talets första
decennier. Och de uppmuntrades häri av fosforister och göter i Sverige, vilka i
det säreget folkliga sågo det nationellt mest värdefulla. Det hände t. o. m.,
att de unga romantiska »fennomanerna» fingo uppbära klander av en man
som Atterbom för att de icke bättre vårdade sig om sitt språk, finskan. Ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
