Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands svenska diktning. Av Henning Söderhjelm - Tavaststjerna. Nya toner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillbragte han långa, lyckliga perioder av sitt annars så litet harmoniska
liv. Här upptäcker han dock även vilken patriot han är. På vårvintern
1890 nås han i Sverige av underrättelsen om de första utslagen av den
för-ryskningspolitik, som åtta år senare skulle drabba Finland med full kraft.
Då vaknar hans känsla för hemlandet som vid en trumpetsignal, och han
skriver dikten »På svensk botten» med dess trotsiga hyllning till Finlands
folk, »så ofördärvat ungt, som kanske intet annat i Europa.––––––Och
nu vill maktens näve falla tungt och dess kultur som stoft ur vägen sopa!»
Nej, säger han:
»Ett folk som mitt skall stå på egna fötter,
om än så fattigt, än så obekant;
det måste suga genom egna rötter
sin magra näring ifrån tallmons brant!»
I hemlandet kände sig Tavaststjerna emellertid ensam, rotlös och
isolerad. En tilltagande dövhet bidrog till dylika känslor. En höst, när han
tillbragt sommaren i Sverige, seglade han i hårt väder hem över Ålands
hav i en liten båt med endast en gast som sällskap. Den gripande dikten
»Hemåt i höstregn» återspeglar hans tunga stämning inför mötet med
hemlandet. En av stroferna lyder:
»Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.»
s
Tavaststjerna blev redaktör för den lilla svenska tidningen i staden
Björneborg. Den utkom två gånger i veckan i omkring 350 exemplar och
gav honom inte mycket att göra. Desto flitigare ägnade han sig åt
författarskapet. Men en marsdag år 1898, när han nåtts av budskapet om Topelius’
död och börjat skriva nekrologen för sin tidning, blev han häftigt sjuk.
En svår lunginflammation hade inom en vecka skördat hans liv. Han var
då inte ens 38 år gammal. Hur oändligt ensam han kände sig ser man
av de fyra rader han någon månad tidigare kastat ned på ett papper:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
