Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse under det tjugonde århundradet. Av Tage Lindbom - Den politiska frammarschen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyra partichefer, fotograferade utanför kungliga slottet 1917; man ser frän vänster: Arvid
Lindman (statsminister 1906—11 och 1928—30), Nils Eden (statsminister 1917—20), Ernst
Trygger (statsminister 1923—24) samt Hjalmar Branting (statsminister 1920, 1921—23
och 1924—25).
växte i styrka och målmedvetenhet under trycket av de utrikespolitiska
händelserna och det ökade ansvar, partiet fick genom sina valframgångar.
När partikongressen samlades hösten 1914, bröt striden ut i full låga. Den
gällde först och främst vänstersamverkan. Kort tid före kongressen hade
de högsta partiinstanserna sammanträtt och tagit upp frågan till allsidig
behandling, och man enades om att inleda förhandlingar med liberalerna
om åstadkommande av en politisk plattform för vänsterpolitik, och om
detta lyckades borde man också från socialdemokratiskt håll vara beredd
att medverka vid regeringsbildning. Detta skulle föreläggas
partikongressen till godkännande. Branting talade med kraft för samarbete med
liberalerna redan i sitt hälsningstal vid kongressen. Vänstersamverkan var en av
hörnstenarna i hans politiska åskådning: då arbetarrörelsen ej var så stark,
att den själv kunde bestämma den politiska utvecklingen, var samverkan
med de grupper inom borgerligheten, som stodo arbetarrörelsen närmast och
voro beredda till socialt och politiskt reformarbete, den enda rimliga
lösningen. På denna punkt var Branting orubblig. Om partiet ej var villigt att full-
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
