Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följa det initiativ till
vänstersamverkan, som givits,
utan föredrog att gå en
annan väg, så finge detta ske,
förklarade han, under
annan ledning. Detta var
ingenting mer eller mindre
än en kabinettsfråga.
Oppositionen leddes av
Z. Höglund. Han
åberopade den uppfattning, som
var rådande inom den
internationella socialdemokratien och som hyllade en
rätlinjig socialistisk
politik utan eftergifter åt
borgerliga grupper. Gentemot
liberalerna hyste han en
inrotad misstro. Deras
demokratiska åskådning
vilade inte på något fast
underlag. Ej ens när det
gällde de mest elementära
demokratiska reformkrav
kunde man lita på dem.
Partistyrelsens uppfattning stöddes av en rad talare, som särskilt
betonade, att man i längden vann mera på att föra en praktisk reformpolitik
än en aldrig så renlärig oppositionspolitik mot det bestående samhället.
Vad folket innerst inne ville var lättnader i det ekonomiska betryck,
varunder det levde. I voteringen godkändes partistyrelsens rekommendation
för vänstersamverkan, om så behövdes ända upp i regeringsställning, med
90 röster mot 58. Samtidigt med vänsteroppositionen fick partiet också taga
itu med några medlemmar, som i anslutning till den s. k.
aktivistpropagandan förordade Sveriges inträde i kriget på Tysklands sida. Då detta
stod i skarp strid med den stränga neutralitetspolitik, som socialdemokratien
hävdade vara den för landet enda riktiga, uteslötos de personer ur partiet,
vilka befattat sig med den aktivistiska verksamheten.
Zeth Höglund (ovan längst till höger) företrädde frän
början en utpräglat radikal hållning och medverkade
1917 vid vänstersocialisternas utbrytning ur partiet;
under några år ledde han kommunistiska partiet, men bröt
med Moskva och återvände efter någon tid till
socialdemokratiska partiet. Hedan vid unionskrisen förskaffade
honom hans antimilitarism ett fängelsestraff, och 1916
blev han — tillsammans med den då radikale författaren
Ivan Oljelund och tidens ledande radikale
litteraturkritiker, fil. d:r Erik Hedén — dömd till ett års straffarbete
för högförräderi med anledning av planer på
generalstrejk för det fall, att Sverige började ett anfallskrig.
Hedén frikändes av Högsta domstolen: de bägge andra
avtjänade straffet.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
