Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
givarepart, under det de själva voro splittrade i förbund, representerande
de yrken, som funnos inom vederbörande industri. Tidigt uppkom
emellertid tanken på att sammanföra organisationerna i industriförbund för att
på så sätt kunna koncentrera krafterna inom de respektive industrierna,
när det gällde att mäta krafterna med arbetsgivareparten. Första gången,
som industriförbundsprincipen mera ingående behandlades, var på
Landsorganisationens kongress 1906, då det beslöts, att denna organisationstyp
skulle jämställas med de gamla fack- eller yrkesförbunden. Framför allt
de erfarenheter, som gjordes under de närmaste årens strider på
arbetsmarknaden, kulminerande i storstrejken 1909, gåvo ny aktualitet åt frågan.
En utredning gjordes, och på grundval av denna anbefallde
Landsorganisationen, som alltmer kommit att framträda som den högsta instansen för den
samlade svenska fackföreningsrörelsen, att industriförbundet skulle bli den
organisationstyp, på vars grund den fackliga rörelsen skulle byggas upp.
Successivt har industriförbundsprincipen införts och omfattar numera större
delen av den svenska fackföreningsrörelsen.
Det goda ekonomiska läget under 1900-talets första år möjliggjorde ett
ytterst hastigt uppsving för fackföreningsrörelsen. Vid sekelskiftet hade
Landsorganisationen endast 37,500 medlemmar, och år 1907 var siffran uppe
i över 186,000. ökningen detta år var större än hela medlemsstocken år
1900. Högkonjunkturen möjliggjorde även för de fackliga organisationerna
att i flertalet fall genomföra löneförbättringar på fredlig väg. 1908 blev
däremot ett stridens år: försämrade konjunkturer framkallade
driftsinskränkningar och skärpta krav från arbetsgivarnas sida på
lönereduceringar, vilka i många fall ledde till öppna konflikter. Så kom
storstrejksåret 1909. Första halvåret förflöt tämligen lugnt, en hotande lockout
avvärjdes inom byggnadsindustrien, och endast 7,000 av Landsorganisationens
medlemmar befunno sig i konflikt — de flesta lockoutade — när en allmän
lockoutförklaring avlämnades av Arbetsgivareföreningen i juli. Den skulle
igångsättas successivt och omfatta omkring 80,000 man.
Landsorganisationen svarade med allmän arbetsnedläggelse, och därmed var storstrejken,
den största arbetskonflikt, som någonsin förekommit i vårt land, ett faktum.
Den 4 augusti nedlade omkring 300,000 man sitt arbete. Undantagna från
striden voro vården av sjuka människor eller skötsel av djur samt arbeten
vid belysnings-, vatten- och renhållningsverk. Striden blev långvarig och
räckte för vissa arbetargrupper ända långt in på senhösten. De materiella
förlusterna voro för båda parterna liksom för samhället i dess helhet stora.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
