Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse under det tjugonde århundradet. Av Tage Lindbom - Fackföreningsrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För avgörande av regeringsårenden sammanträder med jämna mellanrum konungen och
statsrådet till konselj, i regel på Kungliga slottet; när inte särskilda förhållanden föranleda
annan ordning äger konselj rum varje fredag. Vid sista konseljen (alltid nyårsafton) 1938
togs detta foto av konungen och hans dåvarande råd; man ser vid bordets vänstra sida:
statsministern Per Albin Hansson, jordbruksministern Axel Bramstorp, finansministern
Ernst Wigforss, ecklesiastikministern Arthur Engberg och konsulterna N. Quensel och
Herman Eriksson samt å bordets högra sida: utrikesministern Bickard Sandler,
jordbruksministern K. G. Westman, handelsministern Gustaf Möller, försvarsministern P. E. Sköld,
socialministern A. Forslund samt kommunikationsministern G. Strindlund.
Den bitterhet, som striden framkallade inom de motsatta lägren, innebar en
moralisk skadeverkan, som ej var av mindre betydelse. Många arbetare
blevo långt efter strejkens avblåsande föremål för personlig förföljelse, som
i åtskilliga fall tvingade till emigration. Även om fackföreningsrörelsens
motståndskraft ej bröts ned, innebar dock storstrejken i stort sett ett
nederlag för arbetarrörelsen. Storstrejken hade visat sig vara ett vapen, med
vilket arbetarnas organisationer ej lyckats få motståndarna på knä. Men det
hade å andra sidan tillgripits i en situation, då det måste betraktas som ett
försvarsmedel, utan vilket den fackliga rörelsen säkert i längden skulle ha
fått svårare att hävda sin ställning.
Storstrejkens sviter blevo mycket svåra för fackföreningsrörelsen:
medlemsantalet sjönk avsevärt de närmast följande två åren, och 1911 var
Sv. folket genom tiderna XII. — 3.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
