Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litterära strömningar under 1900-talet. Av Elof Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jelse vid livets meningslösa
grymhet, endast hon äger kärleken, utan
vilken vi aldrig kunna nå vår
längtans mål, som är själens frid. »Med
oss är det mening, med livet ingen»;
därför kan människan blott som
»kämpande ande» finna väg ut ur
förvirringen. Från denna position
har Lagerkvist under 1930-talets
förlamande tyrannhot intagit en
kampställning, som har traditioner från
»Prometeus och Ahasverus». Han
har blivit den knutna nävens
stridsman till försvar för
människoan-dens oförgängliga verk och själens
evighetslängtan, gentemot allt som
förvränger och begränsar
människolivet.
Det var snarare ångesten och
det förtvivlade frälsningsbehovet
hos Lagerkvist än hans väg till
räddning, som gjorde honom till
tidens röst. Den religiösa
grundtonen i hans dikt väckte gensvar
och gav upphov till en diktning av
ny klang och djupt ingripande
betydelse. Den ångestfulla
hemlös-hetskänslan, som drives över till
religiös extas och befrielse, gav ton åt arbetardiktarna Dan Anderssons och
Ragnar Jändels lyrik. Fridas blide sångare visade sina verkliga drag i
»Kriser och kransar», där panisk livsskräck bryts med religiös extas, kristet
kärlekskrav och befriande dödslängtan i dikter, vilkas hektiska,
sönderrivna form bär bud om étt själstillstånd, som nått bristningsgränsen. Om
våndan vid livets gränslinje vittnade Harriet Löwenhjelms dikter med deras
egenartade blandning av spiritualitet och andakt, övergivenhet och mod,
lekfullt artisteri och naken värnlöshet. Men framför andra fann Hjalmar
Gullberg den ton, som gav det exaktaste uttrycket åt tidens religiösa känslo-
Dan Andersson var en av Sveriges djupaste
och mest egenartade »proletärdiktare», »en
grubblande och söndersliten människa med
ett religiöst betonat känsloliv men utan
mot-stdndsförmdga mot livsförstörande krafter
och med ett ruvande mörker i själen. Den
ödsliga vildmarken, skogsdysterheten,
livsnöden och ångesten inför det okända ha fått
starka uttryck i hans verk» (Steffen).—
Torr-nålsetsning av Helge Zander.
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
