Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett litet krig här hemma i Sverige. Även här hölls en utställning — den
Baltiska utställningen i Malmö — och denna fredliga tävlan mellan de
kring Östersjön belägna länderna gav anledning till vissa reflexioner över
den svenska konstindustriens status, som uppkallade andarna till kamp.
Reflexionerna kom från ett ganska oväntat håll, nämligen från den tidskrift,
som utgavs av den ärevördiga, 1845 bildade, statsunderstödda Svenska
slöjdföreningen. I denna tidskrift öppnade den nye redaktören, samtidigt
föreningens sekreterare, spalterna för en kritisk jämförelse mellan det
svenska och de övriga ländernas deltagande i utställningen. Resultatet av denna
granskning blev korteligen, att Sverige stod sig slätt — med undantag alltså
av grupperna för textil konst och hemslöjd — i jämförelse framför allt
med Danmarks produkter och Tysklands principer. Man efterlyste
framför allt den goda fabriksvaran och anklagade fabrikanterna för att ha dåliga
konstnärliga medarbetare eller i de flesta fall inga alls. Och det var nu
som kriget bröt ut. Våra porslins-, glas- och möbelfabrikanter var inte
vana vid den tonen, och när denna kom från den eljest så välsedda
Slöjdföreningen var det särskilt upprörande. Aktade medlemmar av föreningen
anmälde sitt utträde, och på initiativ av den obstinate
sekreteraren-redaktören anordnades (den 7 mars 1915) ett möte, där de båda lägren fick
lufta sina känslor. Det gick hett till mellan sköldarna, men där framlades
också ett positivt förslag, ett förslag till fredsslut på produktiv grund skulle
man kunna säga. Slöjdföreningen erbjöd samarbete.
Felet med produktionen vid fabrikerna hade varit, att man låtit
konstnärligt okvalificerat folk eller allra mest de utifrån inköpta och komponerade
mönstren och modellerna bli vägledande för form- och färggivningen. Det
var mässan i Leipzig — vid denna tid lyckligt oberörd av
Werkbundsträvan-dena — som fått bestämma hur svenska serviser och prydnadssaker skulle se
ut. Enda utvägen ur detta avvita förhållande vore att etablera ett samarbete
mellan dem som nu en gång ägna sitt arbete och sin talang åt färg och form
— alltså konstnärerna — och industrien samt i andra hand handeln. För att
få fart på detta samarbete och för att ge sin egen verksamhet en mera
praktisk inriktning än den dittills haft omorganiserades Slöjdföreningen till större
smidighet och effektivitet. Den ville med andra ord kunna göra rättvisa
åt par. 1 i sina omformulerade stadgar, där det heter, att föreningens
uppgift är att »med tillgodogörande av konstnärliga krafter verka för den
svenska slöjdens, hantverkets och industriens förädling samt i övrigt arbeta
för den allmänna smakens höjande». Den första frukten av denna ny-
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
