Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regissör och skådespelare, som skulle rycka klassikerna närmare samtiden
och därjämte presentera det ena efter det andra av de nya revolutionerande
verken, inte bara i Sverige utan i Norden. 1885 tillkallades han att leda
in-övningsarbetet vid Kungl. Teatern, men motsatsen mellan gammalt och nytt
ledde genast till konflikt: vid inövningen av Ibsens »Vildanden» undvek han
att begagna de kända bravurartisterna och skapade succé med helt
oprövade krafter. Det blev för mycket för Kungl. Teatern, varför han återvände
till sitt eget sällskap. För hela landets ungdom under 1880- och 90-talen
betydde hans turnéer allt vad teater kan betyda. Gestalter som Hamlet,
Richard III, Osvald Alving, Per Gynt, Brand och Borkman eggade vilja
och fantasi.
Emil Hill berg kom på 1870-talet till teatern direkt från privatlivet utan
teknisk underbyggnad. Men han blev tämligen snabbt det mest spännande
inslaget i svensk teater, överraskande, oberäknelig, men alltid intensiv, genial
i sättet att gripa en roll i kragen och slänga fram den för publiken i hela
dess sammansatthet. Redan från början ägde han mer än andra just det
som på scenen är viktigare än något annat — personlig auktoritet. Och när
han under årens lopp förvärvat sig en säkrare teknik, kunde han med rikare
nyanser visa upp den sällsynta djärvheten och säkerheten i sin psykologiska
intuition. Alltför starkt personlig för att bli riktigt populär, omgav han sig
gärna med lärjungar och blev därigenom mer än någon annan en
uppmaning för den nya generationen att kasta sig ut i hänsynslös »naturlighet».
Dessa fribytares närgångna men också skulpterade och expressiva
scenstil smittade snart av sig.
En ungdomlig skönhet och sensuell tjusning fick den hos de tvenne
ungdomar, som tidvis tillhörde det Lindbergska sällskapet och tidvis ensamma
drogo land och rike kring: Tore Svennberg och Julia Håkansson — han
med en Rembrandts claireobscur, hon med en intensiv klarhet, som kunde
blända. En mörkare, mer tragisk klang fick den hos en ung dam, som först
fram mot sekelskiftet började sin bana, Gerda Lundequist, en munter,
ironisk skärpa hos Hilda Borgström.
Under fin du siécle, då utvecklingen gick snabbare och oroligare än förr,
ingrepo ånyo statsmakterna på olika sätt i nöjeslivet. Stockholmarna hade
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. En toppunkt i Svenska teaterns repertoar och
Harald Molanders mästerstycke i realistisk iscensättning var premiären pd »Våfvarne»
1899 — ett socialt tendensstycke av skakande kraft, där massan spelar huvudrollen.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
