Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sveriges tonkonst efter 1850. Av Sten Broman - Yngre tonsättare före 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade han stannat kvar ett par år efter
Ru-benson och fått vara med om
musikele-vernas uppdelning i två låger, av vilka det
ena bekände sig till Mendelssohns mera
formella romantik, det andra till
Schu-manns snarast sentiment-betonade konst.
Norman hade därvid anslutit sig till det
yngre Schumannlägret, men hans egen
musik, särskilt kammarmusiken, utgår
dock huvudsakligen från
Mendelssohn-romantiken med dess ännu fasta struktur.
I Stockholm tog Norman bl. a.
initiativ till startandet av flera musikaliska
tidskrifter och exekutiva
sammanslutningar, bland de senare Nya harmoniska
sällskapet (1860—78) och
Musikföreningen (1880). Som tonsättare ägnade han
sig huvudsakligen åt de instrumentala August Söderman ett porträtt frän
. hans tid som kormästare vid operan.
formerna och skrev bl. a. lyra symtonier _ . . .
J Foto. Drottningholms teatermuseum.
och flera konsertuvertyrer, däribland den
alltjämt ofta spelade med fosterländska motiv. Till hans bästa verk höra
emellertid hans kammarmusikopus. Hans ivriga och entusiastiska försök
att popularisera kammarmusiken i huvudstaden kan räknas honom till
särskild förtjänst. I övrigt skrev han en del körverk, helst i polyfon stil — ett
arv från Mendelssohn.
Mera dilettantisk var Ivar Hallström (död 1901), som startade sin
kom-positoriska verksamhet med romanser i sentimental folkvisestil men sedan
övergick till att skriva scenisk musik, företrädesvis sagospel och smått naiva
folkviseoperor. Nämnas bör t. ex. »Den bergtagna», i huvudsak
instrumen-terad av Conrad Nordqvist.
August Söderman (död 1876) var däremot en ursprungligt begåvad
instrumentationstekniker och därtill framför allt en spontan musiker med en
ovanligt frisk skaparfantasi. På 1860- och 70-talen framträdde han som
Sveriges kanske mest uppslagsrike tonsättare. Det var han, som kom med
de aktuella nyheterna, som fann vägen till den för 1800-talet typiskt svenska
folktonen och gav denna fritt utlopp i sin musik, vare sig det gällde orkester-
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
