Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idrott och friluftsliv. Av J. G. Oxenstierna - Idrottsanläggningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDROTTSANLÄGGNINGARNA.
De allra flesta idrotter fordra för sitt utövande mer eller mindre
omfattande och dyrbara anläggningar. För att nå idealet »idrott åt alla» bli dessa
anläggningar synnerligen omfattande och kostsamma. Det är därför i
allmänhet otänkbart, att enskilda föreningar hålla sig med egna
idrottsanläggningar — detta kan blott förekomma antingen beträffande billigare
sådana eller då idrotten bland sina utövare räknar mera burgna medlemmar.
På grund härav bli idrottsanläggningarna vanligen en kommunal
angelägenhet.
Även om Sverige i början av den moderna idrottens genombrott intog en
framskjuten ställning såsom ett land med vitt spridd idrott, så förlorades
en del mark genom att idrottsanläggningar ej kunde åstadkommas i samma
takt som behovet växte. Ej förr än de kommunala myndigheterna började
intressera sig för saken kunde man fortgå i raskare takt. Verksamt
bidragande till utvecklingen var även »Centralforeningen för idrottens främjande»,
som tagit som en av sina uppgifter att giva råd och räntefria lån för
idrottsanläggningar. Den rådgivande verksamheten har sedermera övertagits av
Riksidrottsförbundets »Idrottsplatskommitté», som numera kontrollerar
byggandet av alla större idrottsanläggningar. Sveriges första idrottsplats i
egentlig mening, »Idrottsparken» i Stockholm (ovan en bild sid. 393)
tillkom år 1896, och nu (1939) kan man inom landet räkna till över tusentalet
idrottsplatser, ett femtiotal idrottshallar och lika många simhallar, övriga
smärre anläggningar att förtiga.
Verkligt väl rustat i fråga om idrottsanläggningar skulle Sverige
säkerligen icke blivit på långa tider, om icke en alldeles ny faktor kommit med i
räkningen, nämligen det tillskott idrotten numera får från de s. k.
tipsmedlen. Tippningen (statligt kontrollerad vadslagning beträffande resultat i
fot-och handboll) har 1939 tillfört idrotten över 5 miljoner kr. — en
årstill-delning, som troligen ännu icke nått sin kulmen. Tack vare dessa
»tipspengar» skjuta nu sim- och idrottshallar hastigt upp, så att kanske redan
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. »Den främre löparen är vid målet, tätt följd av den
andre. En löpare, en sportsman, kan bli den främste, han kan genom sina musklers
träning och disciplin spränga snöret pd tävlingsbanan och bli den förste vid målet.
Konstnären drömmer att nä fulländning — till lycka för honom själv och konsten når han
aldrig målet. . skriver konstnären, Carl EIdh, om dessa sina löpare, som inte bara
förkroppsliga det med konstnärsdriften besläktade i idrottens innersta väsen utan samtidigt
äro ett av de bästa konstverk med idrottsligt motiv, vi äga i Sverige.
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
