Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slut inträffade förmjukningen av g, k och sk framför len vokal fortskrider
och resulterar i att g blir rent j, t. ex. i giva, k och kj bli tje-ljud (köl,
kjortel) och sk, skj och stj sammanfalla i ett enhetligt sje-ljud (skilja, skjorta,
stjärna). Det är möjligt, att uttalet av stj efter bokstäverna — alltså såsom
tre skilda ljud — levde kvar något längre. 1 varje fall finns ett uttalande
i den av skalden Leopold på Svenska akademiens uppdrag utgivna
»Afhandling om svenska stafsättet» (1801), att ännu på den tiden uttalet vid
högtidlig läsning var s-t-järna. Uttalet av h framför v i t. ex. hvar
förstummades i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. Givetvis måste man
komma ihåg, att uttalsförändringar av detta slag inte trängde igenom
samtidigt över hela svenska språkområdet. Beträffande just uttalet av h
framför v föreligga därför betecknande nog motstridiga uppgifter av de två
ortografiska reformivrarna Urban Hiärne och Jesper Swedberg. Swedberg
hävdade, att h stod kvar, medan Hiärne fann det »förtretligt ock ganska
för-argligit» att höra, hur det i Stockholm bortlägges. Uppgifterna härröra
från 1716 och avse det bildade uttalet. Ute på landet bibehölls länge, ja i
vissa dialekter bibehålies ännu i dag, ett uttal av hv som överensstämmer
med engelskans uttal av w. Det från väderleksrapporterna kända
ortnamnet Vinga uttalas sålunda ännu på orten som »oinga». Även d, l och h
framför j i t. ex. djärv, ljuv och hjort försvunno i uttalet under denna period.
Med avseende på d och l anmärkes i Leopolds nyssnämnda arbete, att
även dessa ljud ännu kunde höras omkring 1800 i högtidligt föredrag. Till
belysning av detta uttalande kan erinras om att d alltjämt höres i denna
förbindelse i finlandssvenskan och gotlandsdialekten. I sammanhanget kan
nämnas, att en ortografisk fråga, som diskuterades mellan Hiärne och
Swedberg var, om man skulle behålla den gamla beteckningen av lång vokal
med dubbelskrivning, t. ex. weet. Swedberg, som dock annars var
utpräglat konservativ i sin språkvård, ville avskaffa detta bruk, liksom
också seden att skriva substantiv med stor bokstav, och han fick rätt. I 1734
års lag tillämpades den swedbergska ortografin.
Under denna period uppstår pluraltypen diken till singularis dike. Den
sprider sig från Uppsverige, tränger igenom i skriftspråket först sent, under
1700-talet, och kan ännu i dag inte sägas ha helt erövrat det bildade
talspråket, ännu mindre folkmålen. Egentligen är diken den gamla bestämda
formen i pluralis, som uppfattats som obestämd. Den nya bestämda
formen blev därför i folkmålen diken-en eller diken-a. Tilltalsordet Ni gör
sitt inträde i talspråket omkring mitten av 1600-talet men anses länge vul-
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
