Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket genom tiderna. Av Gösta Bergman - Yngre nysvenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Många av dem äro uppenbarligen
lånade direkt från papperet, från
litteraturen, de hade inte tagits upp
från levande tal, såsom fallet utan
tvivel har varit med kortspelstermen
hjärter (först antecknad 1739), som
har dunkats in i svenska öron vid
spelbordet. Men flera av dem ha
ändå slagit igenom åtminstone i
det bildade tal- och skriftspråket.
Från 1880-talet härröra t. ex. dis,
upplevelse och förälskelse, vilket
senare ibland begagnades redan av
Sturzen-Becker, självövervinnelse,
tillnärmelsevis och genombrott (från
Brandes, »Det moderne
Gjennem-bruds Msend», 1885). Nedärvd är
vanligt sedan 1885. Några ord från
1890-talet äro självsyn, rundhånt,
spydig, racka ned på och gråll (om
färger, Levertin). Ett ord från
1900-talet är bil, kortformen av
automobil, nu en allmännordisk glosa, som
först lanserades av den danska
tidningen Politiken, den 14 mars 1902.
I vårt språks historia ha tid
efter annan röster höjts mot en
alltför riklig inlåning av främmande
ord. Vi ha redan nämnt, hur
bibelöversättarna i början av
1500-talet strävade att skriva god
svenska. Under stormaktstiden väcktes
språkrensningen till nytt liv. Den
då blomstrande fornforskningen
föranledde bl. a. Stiernhielm att
samla goda svenska ord, som
fallit i glömska och göra propaganda
Järnvägarna kom med en hel del nya ord, de
flesta naturligtvis engelska, andra av
omtvistat ursprung, t. ex. rallare, för vilket man
antagit ett samband med eng. rail (en annan
tolkning bd 10, sid. 268).-—Nedan: En hel del
järnvägsord äro i själva verket förkortningar,
exempelvis »lok» (av lokomotiv), och
stationsinspektoren på vår bild fick i likhet med
alla sina kolleger aldrig heta annat än »stins*
— de otaliga små stationssamhällenas
mäktige, maktmedvetne och inte sällan fruktade
riddare av paragraferna, tidtabellen och den
röda flaggan. Akvarell. Järnvägsmuseet, Sthlm.
87-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
