Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild. Av E. H. Thörnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svenskar av båda könen gått, rott, seglat,
åkt och åkt på kärra, i droska och släde,
på tåg, i bil och buss, på cykel och
sparkstötting, någon gång till och med ridit på
hästrygg. De ha varit domare, nämndemän,
åklagare, parter, advokater, vittnen och
vittnen i stora mängder: oupphörligen ha
dom-havanden haft anledning att till sina göra
den knarrige norrlandskollegans ord till
käranden, som inkallat tjugofyra: Ni ger
er visst inte, förrän ni får hit hela socknen.
•— Och till alla dessa har slutit sig den
breda ramen av åhörare och åskådare.
Skiftande ha ärendenas föremål och innehåll
varit. Målen ha gällt olika typer av krav,
ekonomiska tvister mellan godsägare och
arrendatorer, kronan och bolag; arv och
testamenten, trätor och falska
beskyllningar, misshandel och barnuppfostringsbidrag.
Rättshaveri, myggsilning, överhöghetslater,
ondskefullbet, snarstuckenhet, rejälhet,
san-ningslidelse i svenska bygder ba fångats och satts på pränt i häradsrätternas
protokoll. De becksvarta vinterkvällarnas och de dagsljusa sommarnätternas
ofogsalstring, de avlägsna vinklarnas surnade snusk, stora familjers
sönder-delning i två nationer — listan är lång. Men den upptar endast en del av
de samhälleliga företeelser och personliga egenskaper, vilka avslöjats vid
sådana här domarebord. Förhandlingarna leddes än av den ordinarie
häradshövdingen, än av en tillförordnad notarie. Den förre var stundom
genomkorrekt, stundom butter, stundom munter och frispråkig. Den senare var inte
sällan högtidlig, stelryggad, grammatikalisk. Ibland voro parterna karska
och klipska, ibland men- och modlösa. Åklagaren var då och då en strikt
jurist, som företagit mer eller mindre vidlyftiga undersökningar och
utformat nyanserade, välgrundade slutpåståenden, då och då en lekman, som
schematiskt yrkade straff »enligt lagens strängaste bud». Som regel
utvecklade advokaterna stillsamt sina färdigheter; någon gång frestades de att
posera såsom innanför den stora världens skrank. Av olika bevekelsegrunder
voro vittnena alltemellanåt förtegna, stammande. De kunde likaledes leve-
Ur folkets egna led kommo och
komma alltjämt bisitlarna i våra
lantliga domstolars nämnder -—
lek-mannainslaget i vår rättsskipning
är en för Sverige egenartad,
uråldrig institution. — Gammal
nämndeman från Rättvik. Foto
G. Heurlin.
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
