Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
saltad och torkad fisk samt sill, om han ej tillhörde den mer förmögna
självägande bondeklassen. För det andra kom kyrkan att spela en positiv
roll för folknäringen genom de nyheter den införde i fråga om
nyttighets-växter, grönsaker, t. ex. kål, lök, rovor, kryddor och läkedomsörter. För
det tredje kom den begynnande och allt mer uppblomstrande urbanismen
att betyda, att livsmedelshandeln fick en helt annan omfattning än förr.
Visserligen voro borgarna ända in på 1800-talet i stor utsträckning även
jordbrukare eller ägde åtminstone kål- och malmgårdar i stadens närhet,
ladugård, stall och hönshus samt svin i eller strax utanför staden, och kyrkor
och kloster ägde jord, men detta var icke nog för att försörja hela den
alltmer tillväxande stadsbefolkningen, hantverkare, soldater, tjänstemän av
alla slag, småborgare, fattighus, sjukstugor, kloster och andra inrättningar.
En stor del av böndernas varor drogs till staden; detta kom att kräva
förrådsuppläggning på lång sikt, konservering och i många fall
försämring av folkkosten. För det fjärde, och till en viss grad sammanhängande
med de övriga faktorerna, kom saltets ökade användning att spela en
viktig dubbelroll för födan: dels möjligheten att förvara denna under mycket
lång tid och att sålunda säkra den kvantitativa sidan av folkets näring,
dels att i mycket stor utsträckning försämra dess kvalitet.
Sannolikt voro under stenåldern fångstmöjligheterna för det primitiva
jägar- och fiskarfolket så rika, att något större behov att förvara
födoämnena för längre tid icke förelåg, utan viltet förtärdes så grundligt som
möjligt direkt efter fångsten. Tilltagande klimatförsämring och därmed
minskade fångstmöjligheter under den kalla årstiden torde ha varit en viktig
faktor, som nödvändiggjorde uppläggning av förråd. Beträffande de
animaliska näringsämnena borde den primitivaste prepareringen för
förvaring ha varit torkning i solen. Stenålderns fiskare ha helt enkelt genom
torkning eller rökning preparerat sitt kött och sin fisk. I likhet med vad
som sker i Nordasien samt även i Skandinavien grävdes även fisken ned
i jorden, varvid denna genomgick en lätt förruttnelseprocess, innan den
förtärdes. På vissa ställen i Finland förtär allmogen alltjämt fisk i surt
tillstånd. Vår kända surströmming är ju exempel på fisk, som förtäres efter
inträdd lätt förruttnelse. Om således urtidens människor icke dragit
sig för att förtära kött eller fisk, som genomgått förruttnelse, har naturligen
mycket snart ett starkt behov uppstått att finna en konserveringsmetod av
köttet och fisken. Koksaltet blev därvid det skattade konserveringsmedlet.
Vi veta ju, att exempelvis rovdjur, som leva uteslutande på kött, icke
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
