Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska folkkosten genom tiderna. Av Sven Ingvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gare citerade bok »Fattigt folk och tiggare» en gripande beskrivning härav.
»Svältande bönder skickade ut sina barn för att tigga eller också gingo de ut
själva i högsta nöd, folk från allmänningen, i synnerhet rackaren och hans
anhang, hade lätt för att bryta upp från jordkulor och torvtäckta kojor och
ge sig ut bland landsvägens folk, frihetsälskande drängar och pigor tröttnade
på husbondekarbasen och gåvo sig i väg, och supiga djäknar avstodo från att
återvända till bok och färla och blevo i stället ’driftedjäknar\» Det fanns
sålunda högst olikartade kategorier i den tiggararmé, som under århundraden
i stora skador vankade kring från gård till gård, från socken till socken
och på stigar och vägar i vårt land. Gustav Vasa harmades över ofoget
och omnämner bland lösdrivarna: »löskedrängar, inhysesmän, driftekarlar,
gångande ämbetsmän (hantverkare), överflödiga räv- och fåglafängare samt
spanntalströskare och flera tjänstlösa manspersoner». Dit hörde även
lem-lästade eller arbetsoföra knektar och matroser, som rymt eller hemsänts
från krigsskådeplatserna, utarmade soldatänkor med sina barnskaror,
avstraffade brottslingar, tjuvar av bägge könen, avskedade matroser, uttjänta
gardister eller artillerister, supiga, förfallna gesäller av olika yrken etc.
I vilken utsträckning bettleriet florerat förstås därav, att till exempel
i Stockholm politikollegiets »tiggargubbar», d. v. s. poliserna, dagligen
infångade människor, som tiggde på gatorna. I april år 1663 hyste
Stockholms stad, som då räknade 40,000 invånare, i sina fattiginrättningar
och hospital 1,100 personer, och då man vet, att det endast var en ringa
procent av de bettlande fattiga, som infångades, så kan man av dessa siffror
göra sig en föreställning om bettleriets ohyggliga omfång. Hävderna veta
att förtälja, att tiggarna icke sällan uppenbarade sig i stora följen, som
jagades av myndigheterna med hugg och slag från ort till ort. Särskilt stor
var tiggartillströmningen mot de stora kyrkliga högtidligheterna, i
synnerhet julen. Ett märkligt inslag bland bettlarna voro studenterna eller
djäknarna, som ju för sitt uppehälle voro hänvisade till s. k. sockengång, d. v. s.
att inom vissa bestämda socknar bettla sig till det underhåll, som de behövde
för sina studier. Det är gripande att tänka sig, i vilket armod det lärda
skråets unga yrkessvenner fingo framsläpa sitt liv. Vitaminförsörjningen
av den andliga odlingens bärare under svunna tider torde ha varit allt annat
än tillfredsställande. Det lider intet tvivel om, att lyskraften hos den
andliga odlingens flämtande låga under århundraden på grund av bristande
näringsförhållanden i hög grad reducerats, icke minst i vårt land.
Ännu långt fram på 1700-talet torde en betydande undernäring hos de
316
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
