Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska folkkosten genom tiderna. Av Sven Ingvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre bemedlade eller fattiga ha rått i det svenska samhället. Det är ju
icke förrän i vårt eget århundrade, som fattigvården ordnats på ett
tillfredsställande sätt. Tiggeriet förekom fortfarande i min barndom på den »feta»
skånska landsbygden. Ur allt detta framgår med stor tydlighet, hurusom
det ända in i sista tid har funnits stora befolkningsgrupper, som icke haft
tillfredsställande näring.
Undernäringen hos allmogen betingades även av jordbrukets primitivitet
och de dåliga kommunikationerna, vilket medförde, att varje landsända var
hänvisad till sig själv för sin försörjning. Även mera lokaliserad missväxt
blev därför alltid en katastrof för sin ort. De svåra nödår, som förekommo
ännu under 1800-talet, visar, hur den svenska allmogen långt fram i tiden
beträffande sina näringsförhållanden varit överlämnad åt slumpen och
tillfälligheternas, d. v. s. framför allt väderlekens och klimatets nycker.
Även om det t. ex. för Danviken i Stockholm fanns noga utarbetade
föreskrifter för utspisningen av dess skyddslingar, så hände nog ofta, att
dessa icke följdes. Kontrollen var säkerligen slapp, och portionsstatema
torde ha existerat ofta endast på papperet. Detta torde nog ha varit fallet
ganska allmänt på dylika inrättningar. Bespisningen på våra »fattighus»,
där de fattiga bragtes samman utan någon tillsyn, torde säkerligen i många
fall trotsat all beskrivning.
Om den svenska pauperismens utbredning ännu långt in på 1800-talet
får man ju ett starkt intryck ur Montgomerys arbete »Svensk socialpolitik
under 1800-talet». Man häpnar över hur fattigt, försupet och smutsigt vårt
folk var, hur dåliga de hygieniska förhållandena voro överallt, inte minst
i våra städer. Det är sålunda icke tvivel underkastat, att
näringsförhållandena bland de bredare lagren ännu långt in på 1800-talet inom stora
befolkningsskikt varit mycket litet tillfredsställande, med ringa tillgång på
högvärdiga vitaminhaltiga beståndsdelar i födan.
Från min egen barndom på skånska landsbygden kan jag vittna om
att den animaliska konsumtionen, om man bortser från mjölken, bland
småfolket var mycket måttlig. Julgrisen, som varje familj slaktade, bidrog
att göra årets största kyrkliga högtid till ett frosseri på färskt kött, korv
etc., men när sedan det saltade fläsket skulle utportioneras under årets
många vardagar, så betydde det en mycket oansenlig veckoranson för en
var. Färskt kött förekom mycket sällan. Anledningen var oregelbunden
tillförsel samt ringa köpkraft. Här har motorismen bragt en förbättring
i så måtto, att slaktarebilarna i allt större grad tillhandahålla landsbygdens
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
