Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magnus erkändes som konung mot vidsträckta utfästelser till kyrkan,
vilka säkerställde dennas skattefrihet och rättsimmunitet. Hans ställning
synes i början av hans regering ej ha varit tillräckligt fast att göra honom
oberoende av stormännens stöd; det tungt rustade stormannarytteriet var
tidens dominerande militära organisation, som torde ha skänkt Magnus
segern vid Hova och som medförde politisk makt. På ett möte på Alsnö
1279 infördes befrielse från all kunglig rätt, d. v. s. prestationer till kronan,
för konungens och hans broder Bengts män samt för alla, som gjorde
krigstjänst till häst. Det innebar upprättandet av ett världsligt frälse, ett
privilegierat adelsstånd. Omkring 1280 reste sig för sista gången medlemmar av
Folkungarnas släktkoalition mot landets konung men blevo slutgiltigt
besegrade. På 1280-talet utformades slutligen en församling av de främsta andliga
och världsliga stormännen — som alltsedan 1220-talet hade spelat en roll i
riksstyrelsen — till en fast institution, riksrådet, vars närmaste uppgift var
att stödja dynastiens fortbestånd genom att värna Magnus’ son Birgers rätt
till tronen. Samtidigt betydde emellertid riksrådets framträdande ett viktigt
steg i den svenska statsstyrelsens utveckling, då därmed för första gången
en representativ församling ställdes vid konungens sida som statligt organ för
det svenska riket. Efter kung Magnus’ död (1290) stärktes ytterligare rådets
ställning, då det under marsken Tyrgils Knutssons ledning styrde landet åt
den omyndige Birger Magnusson, vilken 1280 hade erkänts som konung och
tronföljare.
Man kan säga, att Sveriges utveckling från ett löst sammanfogat
landskapsforbund till ett enhetligt rike fullbordades under årtiondena omkring
år 1300. Orsaken härtill var i främsta rummet uppkomsten av en
högaristokrati, sammansatt av biskopar och prelater samt ett antal ledande
stor-mannaätter. Dess ekonomiska och politiska intressen sträckte sig utöver den
närmaste bygden; de världsliga stormännen gjorde sig till herrar över de
gamla domarämbetena på landskaps- och häradsting och samverkade
politiskt i riksrådet med varandra och med prelaterna. Äldre landskapslagar, som
nedskrevos på 1200-talet, återspegla ännu ett rike, där konungen erhåller sin
regeringsmakt vid en eriksgata genom landet, på vilken han väljes av varje
landskap för sig efter att först ha nominerats på Upplandstinget. Till hans
och hans följes underhåll skulle i första hand kronogodset, Uppsala öd,
tjäna och vidare inkomsterna av vissa böter. Under senare delen av
1200-talet stabiliserade sig dock av allt att döma vissa stående skatter, av vilka
den viktigaste var en avlösning av den gamla skyldigheten för vapenföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
