Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riket och dess ledare. Av E. Lönnroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
män att göra krigstjänst i leding på konungens bud och alltså reellt hängde
samman med krigföringens omläggning. Konungen fick medel till en
hovhållning, som kunde samla och intensifiera den ridderliga kultur och
livsföring, efter vilka aristokratien strävade. De politiska avgörandena
förlädes från de gamla tingsplatserna till de orter, där konungens möten med
rådet ägde rum; den uppblomstrande handelsstaden Stockholm framstod
alltmera som Sveriges huvudstad. En central regeringsmakt växte fram,
som ej var enbart avliängig av konungens eller jarlens person. Men å andra
sidan var denna regeringsmakt av ytterst labil natur; konungens egna
maktmedel voro begränsade, och önskade han hävda sin vilja gentemot
rådsaristokratien, återstod honom utvägen att spela ut olika intressen inom denna
mot varandra, t. ex. kyrkans gentemot den världsliga adelns.
Under Tyrgils Knutssons regering styrdes Sverige i världsligt
aristokratisk anda. Tyrgils Knutssons ledande ställning var angiven genom hans
marsktitel — ett riksämbete, som vid denna tid infördes från utlandet, där
det medförde företrädesvis militära befogenheter, men som i Sverige var
av mera obestämd natur. Genom en framgångsrik politik kom han att
förvärva växande auktoritet. Han ledde ett krigiskt företag till Karelen, där
1293 Viborg anlades, och framträngde under strid med de novgorodska
ryssarna ända till Neva. En bestående vinst av detta krig var, att det svenska
väldet utbreddes till östra Finland (se vidare uppsatsen om »Svensk
bondebebyggelse östanhavs»). Inom Sverige företrädde Tyrgils Knutsson en mera
avvisande politik mot kyrkan, än vad kung Magnus Birgersson gjort; han
kränkte dess rättsliga och ekonomiska oavhängighet bl. a. genom att 1299
låta indraga fattigtiondet till Uppsala domkyrka och genom att låta kyrkor
och kloster erlägga extraskatter, medan fullständigt skattefrälse blott gavs
mot rusttjänst. Vid detta hävdande av det världsliga frälsets företräden
samt av dess förpliktelser mot staten synes marsken ha erhållit stöd av
riksaristokratien. Inom denna möter man redan nu släkterna Bielke, Sparre
och Natt och Dag samt flera senare utdöda släkter såsom Algotssönernas
familj och den uppländska Finsta-ätten.
Då konung Birger nådde myndig ålder, hade Tyrgils Knutssons makt
utvecklat sig därhän, att den utgjorde en fara för konungens ställning.
Marsken förvärvade stora jorddomäner av Birger år 1303 i samband med
att dennes son Magnus erkändes som tronföljare. Emellertid behövde Birger
marskens stöd mot sina yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar, av
vilka den förre målmedvetet arbetade på att öka sin makt i samverkan med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
