Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkan och klosterväsendet. Av Erik Floderus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det nya Uppsala, vilken invigdes till hans och S:t Laurentius’ ära. Varje
år fördes hans helgonskrin i högtidlig procession över fälten till Gamla
Uppsala och åter. Han synes sålunda i viss mån, som redan nämnts, ha
övertagit fruktbarhetsguden Frös roll. (Se om Frö, bd I, sid. 301 ff.)
Visserligen blev S:t Erik aldrig officiellt förklarad för helgon, men som sådant
dyrkades han antagligen ganska snart efter sin död.
Danmarks första stora helgon, S:t Knut, kom icke långt norrut över
Skånes gränser; men unionstiden medförde en viss popularitet i hela Norden
för alla de tre nordiska kungahelgonen (Olof, Knut och Erik).
Erik företog enligt legenden ett korståg för att omvända finnarna,
varvid han skall ha åtföljts av biskop Henrik i Uppsala. Denne led
martyrdöden där, och han blev betraktad som Finlands nationalhelgon (se sid.
378). Hans ben fördes sedermera till Åbo domkyrka, som helgades åt
honom. Andra svenska helgon, vilkas dyrkan var mer eller mindre lokal, voro
S:t Botvid, Södermanlands andra apostel, och S:t Karlung, dyrkad i Roslagen.
Här må till slut erinras om tre svenska kvinnliga helgon före S:ta Birgitta:
S:ta Helena eller Elin i Skövde, S:ta Ragnhild i Södertälje och Söderköping
och S:ta Ingrid i Skänninge.
Redan tidigt ägnade man i den kristna kyrkan en vördnadsfull
uppmärksamhet åt de heligas gravar och kvarlevor, vilka kallades reliker. Så
småningom utbildades den seden, att varje altare i en kyrka skulle vara
uppfört över en martyrs grav eller åtminstone innehålla en relik. Även om
helgonen voro många, oändligt många fler än de, som här ovan nämnts
— vi behöva bara tänka på de tiotusen riddarna och S:ta Ursula med sina
elvatusen jungfrur — så kunde de äkta relikerna ändå ej räcka till för att
täcka behovet, särskilt som man även i ganska obetydliga landskyrkor icke
nöjde sig med sådana av ett enda helgon. Utom i altarena förvarades de i
s. k. helgedoma-kar, ofta formade efter den kroppsdel, vars ben de inneslöto.
Vissa reliker ansågos förnämligare än de övriga. Detta gällde särskilt
dem, som troddes härstamma från Kristus själv eller hans moder. Av Kristi
reliker voro delar av hans kors värdefullast. Sådana funnos i otaliga kyrkor
och av många olika träslag. Ibland äro förfalskningarna av reliker alltför
uppenbara: i Skivarps kyrka i Skåne förvarades en relik, som såg ut som
en människohand, men i själva verket var bakfoten av en säl.
För att ge en föreställning om relikernas skiftande art skall här nämnas
några exempel, hämtade ur olika svenska kyrkors medeltida förteckningar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
