Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Studier och lärdom. Krönikor och folkvisor. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, räkning och skrivning samt i att muntligen och skriftligen använda
latinet och modersmålet. Även om man icke fortsatte studierna, var någon
kunskap i latin icke att förakta ens för en köpman eller hantverkare,
eftersom detta var internationellt umgängesspråk.
Djäknen Anders Petersson ifrån Vadstena stadsskola, som sannolikt stod
under överinseende av birgittinklostret där, skall 1439 resa till Danmark
för atl hälsa på sina släktingar. För att trygga hans resa ger honom
abbedissan Benedikta Gunnarsdotter ett passbrev av följande lydelse:
»Alla dem som höra läsas detta brev eller se det, hälsa vi, syster
Benedikta och konventet i Vadstena kloster, alltid med vår Herre. Sedan den
fattige djäknen Anders Petersson varit i vår skola, såsom honom höves,
och han nu, som han uppger, ärnar besöka sina fränder i Danmark och
hämta sina böcker där, så bedja vi hjärteligen alla, som för Guds och vår
böns skull vilja det göra eller ske låta, att de gynna och främja honom i
alla hans rätta förehavanden, var han än må komma, och varken
kvar-hålla eller hindra honom, för vilket Gud i sin nåd och misskund måtte
belöna alla hans gynnare. Skrivet i Herrens år 1439 lördagen (13 juni) efter
Helga lekamens fest under vårt sigill, skolande detta brev icke äga gällande
kraft längre än till S:t Petri fängelses dag.»
Det kunde nog behövas ett sådant passbrev! Det var icke bara det, att
vägarna voro osäkra. Sockengången och utländska studieresor gjorde många
djäknar obenägna för regelbundet arbete. Åtskilliga blevo med tiden vad
vi skulle kalla luffare eller som det då litet finare hette vagantes eller
drifte-djäknar, som ofta kommo i delo med de borgerliga myndigheterna och mot
vilka man sökte ingripa gång på gång utan resultat; långt in i nyare lid
vålla »driftdjäknarna» stora besvär. I 1571 års skolordning betecknas de
som »skalkar och ribalder». Av en notis att döma synas djäknarna
understundom ha spelat rollen av »sågfilare». I del tal, som Hemming Gadh (med
orätt) uppges ha hållit inför svenska rådet 1510, nämner han bland
danskarnas missbruk av den svenska gästfriheten, att bl. a. djäknar kommit över
till Sverige under sken av att vilja studera, men i verkligheten för att
be-speja landet. Ett gott hade dock detta fria vandringsliv med sig. Det är
första gången vi möta studentsången eller vagantvisorna. Dessa, av vilka
ännu många äro oöverträffade, ha tillkommit utomlands, men de gingo ur
mun i mun, och det var väl icke ovanligt, att en vagabonderande svensk
djäkne på vägen eller värdshusen stämde upp den ännu allmänt sjungna
»Gaudeamus igitur», som till sina äldsta delar går tillbaka till 1200-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
