Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar och rikslagstiftning. Av H. Munktell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några ord om eden. En part kunde i regel endast leda ett påstående i
bevis, om själva påståendet formulerades i enlighet med de i lagarna
förekommande edsformularen. Sådana edsformular påträffas i mängd i lagarna.
Och otvivelaktigt förhåller det sig så, »att part, som icke kan själv eller
eventuellt med edgärdsmän styrka just det som lagen föreskriver för att
vinna rättegången, förlorar densamma» (Sjögren); edgärdsmännen skulle
med ed intyga, att part svor »rent och icke ment», d. v. s. deras ed
hänförde sig omedelbart till ett intygande av sanningen i parts egen ed.
SPRÅKET I LAGARNA.
En god del av landskapslagarnas berömmelse får skrivas på språkets
konto. Det utmärkes av en säregen stil, ofta ordknapp och kärnfull, livlig
och målande. I själva verket bära lagarna tydliga spår från äldre tider
av lagmannens muntliga framsägande av lagen, ett förhållande, som
framskymtar på olika sätt. Bl. a. visar en sådan sammanställning som
Östgöta-lagens slutord: »Nu tänke envar på sin lott av lagen. Nu är eder lagsaga
lyktad och utsagd», att det här ursprungligen måste varit frågan om ett
muntligt framsägande. Vidare ha många lagbud avfattats på ett sätt, som
står i överensstämmelse med den fornsvenska verskonstens regler; denna
poetiska form med markerad rytm och återkommande allitterationer står
otvivelaktigt i ett visst samband med den tidigare vanliga muntliga
framställningen. Dels blevo lagbuden på detta sätt lättare att hålla i minnet,
dels gavs därigenom åt lagsagan en högtidligare och mera ovanlig form.
Några exempel till åskådliggörande av lagstilen torde här vara på sin plats.
De kunna även giva en inblick i det liv, som levdes, och i några av de
sedvänjor, som voro gängse i de medeltida lagarnas hägn.
Den stora roll, som allitterationen spelade, åskådliggöres t. ex. av några
ord ur Äldre Västgötalagen: »{>a är kristna var ok allir kristnir konongär
bönder ok allir bocarlär biscupar oc allir biclärdir män» (Därnäst är vår
kristna lära och alla kristna; konung, bönder och alla bofasta män, biskop
och alla boklärda män). I Östgötalagens Årvdabalk möter stadgandet, att
om lika närskylda tvista om arv, den alltid skall ärva, som är först nämnd
i lagboken; om däremot arvet går längre bort, stadgas, att »})a taki |)än
arf, som nijjium är nästär ok knäm är kunnastär» (då tage den arv, som
i frändskap är främst och i släkt närmast). I såväl Götalagarna
(Östgöta-lagen) som Svealagarna (Upplandslagen och Dalalagen) förekommer ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
