Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbruket under medeltiden. Av Manne Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ängar längs sjöar och vattendrag. Och när fodertillgångarna i byns närhet
ej räckte, fick man särskilt i mellersta och norra Sverige draga upp i
skogarna för att slå myrängar och starrkärr. Vidare tog man löv, både genom
att repa av lövet och genom att hugga av riset. Särskilt ask-, asp- och
björklöv tillvaratogs. Och i sådana trakter, där ändå tillgången på
slåtter-marker var knapp, skrapade man säkert redan under medeltiden — liksom
man ännu fram emot vår tid gjort i Dalarna — samman renlaven på
tallhedarna för alt använda också den till vinterfoder. Även bark samlade
man in och detta säkert inte bara under nödår. Från midsommartiden till
sent på hösten — med avbrott blott för sädesskörden — arbetade alla
hushållets hjon (ofta i gemenskap med folket från granngårdarna så som ovan
antytts) med foderinsamling. Slåttern på hemängarna var nog då för tiden
liksom under nyare lid något av en fest — men värre var slåtterarbetet på
utängarna och skogsmyrarna, där både slåtterkarlar och räfserskor dag efter
dag fingo vada knädjupt och mera i kallt vatten, släpa upp det avslagna
gräset till torrare platser för alt få det all torka och till sist sätta det i
vinterhässjor eller på »hävlar» bära in det i de små gråa ängsladorna.
Använde man hästar, fick man sätta »trygor» på deras hovar, för att de inte
skulle sjunka ner i dyn. Ännu när vintern kom med frost och snö voro
foderanskaffningens mödor ej slut. Då gällde det att på vintervägar, som
byalaget fick hjälpas åt att hålla öppna, köra hem höet från mvrhässjor
och lador, som ofta lågo miltals från byarna. När kyla och snöyra satte
in, var säkert detta arbete inte mindre betungande än själva myrslåttern.
DJURENS VÄRD.
Trots allt slit och all möda kunde det nog ofta ändå inte hjälpas, att det
blev knappt om fodret under de långa vintrarna. Djuren fingo gå ute på
bete, så länge det över huvud var möjligt. Västmannalagen stadgar därför,
att hägnad skall hållas i skick kring åker (höstsädesåker?), »till dess att
grinden fryser, så att den går varken upp eller igen». Ofla innebar
naturligtvis vinterfodringen, särskilt under år med klen foderskörd, alt djuren
sattes på svältkost hela vintern, så att de, när våren kom, inte orkade stå
på benen utan måste hållas uppe av särskilt uppbyggda »hjällar» i båsen.
Fähusen voro naturligtvis också ytterligt trånga. Belysning kom blott genom
små gluggar invid taket, och blev det kallt, stoppades t. o. m. dessa igen
med halm eller trasor. Renhållningen i båsen var nog inte heller så god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
