Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbruket under medeltiden. Av Manne Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att korna skulle mjölka under sådana förhållanden var det naturligtvis
ingen som räknade på. Huvudsaken var, att djuren kunde hållas vid liv,
tills det första gräset spirade på våren. Man fick säkert många gånger
bokstavligt erfara sanningen av att »medan gräset växer, dör kon». Medeltidens
husdjursraser voro därför också i allmänhet nästan dvärgvuxna. Detta gällde
både kor, hästar och svin. Gotlandsrussen äro en kvarleva av den medeltida
hästrasen i vårt land, och man behöver för resten hlott se jordfunna
hästskor från äldre tid för all förstå, hur små forna tiders hästar voro. Inte
bara på Gotland utan även annars i Sydsverige lät man hästarna gå ute
om vintern. På somrarna släpptes de lösa i skogarna efter vårbrukets slut.
Vårens ankomst var säkerligen under medeltiden både för husdjur och
människor en större glädjetid än senare, lyckligare lottade tiders människor
kunna förstå. Så snart gräset i byns närmaste grannskap vuxit så långt,
att det över huvud dög till bete, fick man släpa ut djuren ur fähuset, så
att de till en början kunde ligga och beta, tills krafterna återvände. Det
hände väl stundom då som under nyare lid, att djuren blivit så bensköra
av vinterns olämpliga utfodring, att de bröto benen, då de försökte resa sig,
och i alla fall måste slaktas ned, trots att de överlevat vintern. Länge
behövde de i varje fall inte hålla till på grönbetet invid byn, om allt annat
gick bra, förrän man kunde tänka på att släppa ut dem på de riktiga
betesmarkerna.
I Sydsverige, där vintrarna ej voro så påkostande för djuren som vad
ovan, med särskild hänsyn till mellersta och norra Sverige, har skildrats,
släpptes djuren under somrarna på »fäladen» eller i skogen på byns
gemensamma betesmark, där de inte voro längre från byn, än att de bekvämt
kunde mjölkas och mjölken hemtransporteras. Redan i Småland och i
Västergötland ha säkert riktiga fäbodar förekommit, och i övre Sverige
voro fäbodar regel. Säkra bevis finnas för att man redan under
medeltiden på sina håll haft både hemfäbodar i byns omedelbara närhet och
fäbodar på långt håll från byarna för att kunna effektivt tillvarataga
betesmöjligheterna i skogarna. Även fäbodlivet krävde en stor personal, om också
mycket av arbetet utfördes gemensamt. Under dagarna måste ständigt
vallhjon åtfölja djuren, dels för att se till, att betesmarkerna användes
rationellt, dels för att hålla de under medeltiden talrika vilddjuren på avstånd.
I dessa arbeten var hunden en ovärderlig hjälp för vallkullan eller herden.
Även tillvaratagandet av mjölken hemma i fäbodarna var ett tidsödande
arbete för dc fäbodkullor, som för dagen stannade hemma. Ostberedning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
