Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först vid medeltidens slut framträder i Stockholm en motsvarighet till
nulidens stadsfullmäktige, genom att det vid sidan av rådet även utses en
menighetens representation, stadens A8 äldste, vilka fattade beslut angående
vissa kommunala förvaltningsfrågor och ordningsförhållanden.
Vi nämnde i samband med rådet titeln borgmästare. Det förtjänar att
här påpekas, att medeltidens borgmästare lika litet som dess rådmän voro
någon motsvarighet till vår tids stadsdomare. De voro utvalda borgare utan
någon som helst juridisk utbildning, i vilkas händer man lagt stadens
rättsväsen och förvaltning. Inom rådet hade borgmästarna endast en viss
för-rangsställning — de motsvarade ungefär ordföranden och vice ordföranden
i vår tids stadsfullmäktige. Någon i egentlig mening lagfaren ledamot av
de medeltida svenska städernas rådsförsamlingar fanns alltså icke, men för
att handhava dylika ärenden anställdes en skrivare eller sekreterare. Till
denna post antogs alltid en svensk klerk — d. v. s. en person, som fått
boklig utbildning i någon kyrklig skola. Så var t. ex. reformatorn Olaus
Petri på 1520-talet stadsskrivare i Stockholm. Skrivaren hade till uppgift
att föra stadens tankebok, d. v. s. rådets protokoll och dombok samt att
utfärda de skrivelser, som utgingo från denna myndighet. Medeltida
tänke-böcker finnes bevarade från Stockholm, Kalmar, Arboga och Jönköping.
Dessa giva oss en intressant inblick i det dagliga livet i dessa städer och
utgöra därför de kanske viktigaste källorna för utforskandet av medeltidens
stadsväsen.
STADSSAMHÄLLETS UTVECKLING.
Den rätt, efter vilken man dömde i rådet, var stadslagen. Härmed
menar man den lagbok, som under konung Magnus Erikssons regering
utarbetades för Stockholm ocli som vid 1300-talets mitt blev gällande i alla
rikets städer. En dylik enhetlig stadslagstiftning skapades emellertid icke
på en gång, den fordrade en lång tids utveckling. I äldsta tider var det
annorlunda: liksom de olika landskapen då hade skilda lagar, så hade även
flera av städerna egna »björköarätter» eller stadslagar. Dessa voro
knappast att betrakta som lagböcker i nutida mening, snarare voro de en
tämligen osystematisk samling av kommunala ordningsföreskrifter med
inströdda lagstadganden; en del av dessa återgå på tyska förebilder. Vår
enda bevarade »bjärköarätt» är den, som var gällande i Stockholm; av den
mycket egenartade »Söderköpingsrätten» återstå tyvärr blott några
fragment. Andra äldre stadslagar ha tydligen funnits t. ex. i Uppsala, Arboga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
