Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och Linköping, men de
ha gått spårlöst
förlorade. Alla dessa
»bjärköa-rätter» kommo
emellertid delvis att ligga till
grund lör den
nyssnämnda allmänna stadslagen,
som utmärkes av en klar
och systematisk
uppställning i olika balkar.
Magnus Erikssons stadslag,
som torde ha utarbetats
samtidigt med samme
konungs »landslag», ger
oss en bild av ett rikt
utvecklat medeltida stadssamhälle. Den fick därför i viss mån karaktär av ett
reformprogram, då den utsträcktes till att bli gällande i alla rikets städer och
icke blott i den dåtida »storstaden» Stockholm. Det yppade sig
emellertid snart svårigheter att tillämpa alla dess många föreskrifter i de mindre
stadssamhällena, och därför fingo t. ex. Hedemora, Köping och Strängnäs
rätt till att tillämpa »halv stadsrätt», vilket innebar, att rådet blott behövde
bestå av en tredjedel så många borgmästare och rådmän som det var
föreskrivet. I stort sett blev stadslagen normerande för städernas fortsatta
utveckling, och ända fram till 1600-talet genomfördes knappast några mera
genomgripande reformer i deras styrelse. Om den inneboende livskraften
i denna 1300-tals stadslag vittnar bäst den omständigheten, att den ända
till 1734 förblev gällande i våra städer. Och den organisation av
stads-styrelsen, som grundlädes under Folkungatiden, bibehölls ännu längre och
kom att i flera avseenden bestå ända till ståndssamhällets undergång vid
1800-talets mitt.
Skillnaden mellan stad och landsbygd markerades även av att de voro
underkastade olika former för beskattning. Dels betalade man en
fastighetsskatt, byagäldert, dels en förmögenhetsskatt, vilken benämndes skott.
Uppbörden av detta skott, som belöpte sig till c:a 4 °/o av förmögenheten,
skedde i två årliga terminer, varvid den del som erlades först, kallades
»förskott» — ett ord som ju ännu bevarats i nutidssvenskan. Taxeringen
och uppbörden skedde i flera städer av särskilt utvalda borgare, vilka där-
Olaus Magnus har i sin »Historia» denna bild av mätt
och vikt. Av vågar se vi både den enkla balansvågen,
som var i bruk redan under vikingatiden, och
»betsma-nen». Viktsenhet var skålpundet, som delades i 12 uns.
Både spannmål och flytande varor mättes bl. a. i tunnor.
Sill räknades i kast och ved; salt mättes ofta i läst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
