Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linda, mest utvecklat var det i stiftsmetropolerna, som hade sina
»katedralskolor». I flera städer, t. ex. Stockholm, Kalmar, Örebro och Nyköping,
hade man emellertid upprättat särskilda »skolestuvor», ty det var ju
nödvändigt att lära borgarnas barn läsa, skriva och räkna. Skolmästaren var
vanligen en av prästerna vid stadskyrkan.
Mest intresse ägnade nog de kommunala myndigheterna åt
brandväsendet, ty dåtidens av tätt sammangyttrade trähus bestående städer voro ytterst
eldfängda och de medeltida annalerna förtälja ofta om ödeläggande
stads-bränder. De senaste årens grävningar i Söderköping och Sigtuna ha i hög
grad belyst, huru städerna efter de ofta förekommande bränderna måste
byggas upp på nytt; man anträffar gång på gång i jorden ett flertal olika
husgrunder liggande över varandra. Stadslagen föreskrev, att varje borgare
skulle hålla sig med vissa brandredskap, som årligen inspekterades.
Invånarna indelades i fyra avdelningar, vilka under ledning av sina
»fjärdings-hövdingar» skulle rycka ut, då vårdklockan kallade dem. Likaså var den
nattliga vakttjänsten en medborgerlig skyldighet och gick i tur och ordning
bland borgarna. Vårdklockans ringning på kvällen befallde alla
stadsinvå-narna att släcka elden i sina hus, och först efter dess ringning vid
morgon-väkten var det ånyo tillåtet göra upp eld. Kvällsringningen var signalen till
allmän tystnad; på »tavernorna», dåtidens värdshus, skulle man släcka
ljusen och upphöra med all utskänkning — en viss motsvarighet till
all-bekanta nutidsförhållanden.
Beträffande städernas förhållande till staten må anföras, att stadens
borgare gemensamt skulle avlägga en viss fastställd skatt till kronans fogde.
Detta skattebelopp svarade naturligtvis mot borgarnas antal och allmänna
förmögenhetsförhållanden. Vissa städer, som måste underhålla stadsmurar
och andra befästningar, t. ex. Stockholm och Kalmar, voro befriade från
denna kronoskatt. Städerna betraktades som ett politiskt »stånd» och de
hade därför rätt att deltaga i riksdagarna. Härvid utsåg vanligen var stad
två representanter, nämligen ett ombud för rådet och ett för menigheten.
Bland dessa omhud intogo Stockholms en särställning, emedan de
företrädde rikets ojämförligt största stad. Stockholms stora privilegiebrev av
år 1435 förklarar också, »att Stockholm är huvudstaden i riket».
De politiska strider, som under medeltiden förekommo inom städerna,
voro delvis en kamp mellan de olika nationaliteterna: svenskar och tyskar.
Vanligen utkämpades dessa stridigheter i Stockholm. Som vi förut påpekat
blevo de tyska familjerna, som invandrat i de övriga städerna efter några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
