Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Städer och köpenskap i medeltidens Sverige. Av Adolf Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
generationer mer eller mindre försvenskade — kanske senast i Kalmar,
vars tankebok ännu vid 1300-talets slut skrevs på tyska och där rådets
nationella tudelning först upphörde 1471. Våldsammast var den nationella
motsättningen i Stockholm under 1300-talets senare hälft. Det tyska
borgerska-pet framträdde härvid som en härskande patricierklass och lät staden
representera sig på de tyska hansedagarna. Den svenska gruppen, som mest
bestod av småborgare och hantverkare, sköts då åt sidan genom att tyskarna
mot stadslagens bestämmelser förskaffade sig majoriteten i stadsstyrelsen.
Sedan den tyskbördige konung Albrekt av Mecklenburg besegrats och
tillfångatagits av drottning Margareta, vägrade Stockholm att öppna sina
portar och satte sig till energiskt motstånd. Ett blodbad (»Käpplingemorden»)
anställdes 1389 på en del svenska borgare, som misstänktes vilja överlämna
staden till drottningen. En stor del av det svenska borgerskapet nödgades
utvandra och under sex år var huvudstaden lösryckt från det övriga riket.
Efter Engelbrekts befrielsekrig torde det svenska befolkningselementet ha
fått större makt i Stockholm, men dess ställning försämrades, sedan Kristian I
fördrivit Karl Knutsson från Sveriges tron. Först efter Sten Stures seger
vid Brunkeberg 1471 blev det tyska inflytandet i Stockholm krossat, och
man upphävde då högtidligen stadslagens förhatliga bestämmelse om att
halva rådet skulle vara tyskt. Under Sturetiden var också Stockholm ett
bålverk för det svenska självständighetspartiet — och det var därför som
Stockholms blodbad gick så hårt över dess borgare, av vilka Kristian II
halshögg ett 40-tal. Det blev sedan Gustav Vasa förunnat att återbörda
Stockholm till riket genom sitt befrielsekrig.
Varför spelade de övriga köpstadsmännen i riket en så ringa roll i
senmedeltidens skiftesrika politiska historia? Otvivelaktigt emedan de utgjorde
en ganska ringa del av befolkningen och icke hade samma makt och rike-
PLANSCH Å MOTSTÅENDE SIDA. Till minne av sin seger över danskarna vid
Brunke-berg 1471, ett viktigt datum i kampen för Sveriges nationella frigörelse och för
huvudstadens vidkommande samtidigt slutet på det tyska intrånget i stadens styrelse, lät
riksföreståndaren Sten Sture d. ä. under 1480-talet lybeckerkonstnären Bernt Notke utföra ett
monument med motivet S:t Göran och draken. En gammal S:t Göransvisa hade vid
Brun-kebergsslaget sjungits som svensk stridssång, och S:t Göran blev en fosterländsk symbol.
I riddarens bröstharnesk var en liten gömma med av påven skänkta reliker, och under
katolsk tid brukade Storkyrkans präster, följda av stadens befolkning, med dessa reliker
tåga i procession till Brunkeberg på helgonets och Brunkebergsslagets dag, den 10
oktober. Draken är Danmark, prinsessan, som beder för sin riddares seger, är Sverige och
drakdödaren bär, tror man sig veta, Sten Stures drag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
