Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt medeltida mynt. Av N. L. Rasmusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den äldre medeltidens svenska mynt ha varit penningar eller delar
därav. Från 1200-talets slut kan så t. ex. inom samma serie påvisas en
enhet och dess halvering. Emellertid hade myntets försämring starkt
fortskridit, och i stället för att en mark (räknemark) penningar och en mark
(viktmark) silver ursprungligen varit lika, hade penningmarken vid
1300-talets mitt försämrats så, att den utgjorde endast en femtedel av
viktmarken. Skulle utvecklingen fortskrida vidare i denna riktning, komme till
sist penningen att bli så liten, att det knappast var lönt att utprägla den
— ett läge, som faktiskt även inträffade under Gustav Vasas tid. Behovet
av större mynt gjorde sig gällande och det även med hänsyn laget till en
utvidgad handels krav på större (och lättare uppräknade) penningsummor.
Från 1200-talets senare hälft hade en strävan efter större myntvalörer i
både guld och silver framträtt i Europa. Till oss nådde den via
Nordtyskland, den mäktiga Hansans blomstrande hemland, och som sagt under
den nordtyske konung Albrekts tid. Samtidigt härmed fortsatte man dock
utmyntningen av brakteater, och denna teknik upphörde i Sverige ej förrän
under Gustav Vasas tid men var nu förbehållen den lägsta valören,
penningen. De övriga enheterna, örtugen (=8—16 penningar = ‘A öre), öret
(=3 örtugar = 1/8 mark) och marken ( = 8 ören = 24 örtugar = 192—384
penningar), hade intill denna tid endast varit räknemynt, d. v. s. endast
kunnat erhållas genom uppräknandet av det givna antalet penningar. Det
steg, som nu på 1300-talet togs att utmynta örtugsvärdet, måste räknas som
periodbildande, och den svenska myntserien antager från denna tid ett
annat utseende.
Myntorterna angåvos i allmänhet på mynten. Från Eriks av Pommern
lid framträder Stockholm sålunda som platsen för den dominerande
myntsmedjan. Vid sidan därav kommer Västerås och sedan Åbo. Konungarnas
namn angåvos även. Under riksföreståndaretiden vid 1400-talets slut och
1500-talets början framställes i stället nationalhelgonet S:t Erik som
mynt-herre. Svante Sture markerar dock sin ställning genom att utsätta sitt
sköldemärke, Natt och Dagvapnet. Helt i stil med sitt mera monarkiskt betonade
framträdande går den siste riksföreståndaren Sten Sture d. y. ett steg längre
och utpräglar även sitt namn, följt av hans adliga titel i tysk form
(säkerligen beroende på den dåtida tyske myntmästaren), Ritter. Till hans
regeringstid hör även utsläppandet 1512 av våra äldsta verkligt stora mynt, vilka
väl gå ihop med den utveckling till ytterligare ökade valörer, som är ett
genomgående drag i den europeiska mynthistorien under 1400-talets slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
