Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järntillverkning och bergsbruk. Av Tom Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan förklaras av det förträffliga kommunikationsläget (för sjötransport till
Visby) och av att järnmalmen gått i dagen på en plats, som så nyligen
höjt sig över havet, att berggrunden legat bar. I brist på egentliga
malm-letningsmetoder kunde man i gammal tid väsentligen endast upptäcka
fyndigheter, som gåvo sig till känna i dagen eller tillfälligtvis blottades under
ett tunt jordlager på sådana sätt, som de kring gamla bergverk rikt
florerande upptäcktssägnerna belysa — exempelvis den bl. a. från Stora
Kopparberget kända sägnen om en bock, som bökat i jorden och fått kopparfärgad
jord på hornen. Inne i landet kännetecknas den högsta marina gränsen av
en rikedom på kala hällar, och det har påpekats, att flera av de äldsta
bergslagsgruvorna ligga inom denna zon. 1 den bergshistoriska länken
Utö-Visby spårar man ytterligare två av den äldsta bergshanteringens
betingelser. Gotland var, som förut antytts, ett centrum för järnberedning ur den
rika småländska sjö- och myrmalmen, och Visby var den äldsta
strålnings-punkten för tyska inflytelser över vårt land.
Det äldsta direkta vittnesbördet om att svensk bergshantering nått en
viss betydelse är en uppgift i encyklopedien »De proprietatibus rerum»
från början av 1200-talet, att Sverige är rikt på metaller och särskilt silver.
Sammanställer man detta med stadslivets och handelns uppblomstring i
Mälardalen under tyskt inflytande alltifrån Knut Erikssons tid och med
den då återupptagna silvermyntningen, kommer man till att särskill
silver-gruvedrift då upptagits, och man ledes att gissa på del tidigt betygade Gamla
Silvberg. Därnäst är Kopparberget som nämnt betygat från 1288, och även
Norberg är indirekt betygat från Magnus Ladulås" tid. Att — såsom man
gjort — till dennes regering hänföra bergsbrukets uppkomst, är icke längre
möjligt; men man torde ha skäl att räkna denna tid som gränsskedet mellan
ett mer blygsamt och löst organiserat bergsbruk och det bergsbruk i mer
industriell skala, som träder oss till mötes i de stora bergverksprivilegierna
från mitten av 1300-talet — för Västra berget 1340, för Kopparberget 1347
och för Norberg 1354. Då är det fråga om djupbrytning, om vidlyftigt
organiserade bergslag och om en tillverkning av mycket större mått än vid
den primitiva järnhanteringen — om en näring, som satte sin prägel på
hela bygder och spelade en utomordentlig roll som statlig inkomstkälla på
grund av metallernas speciella betydelse som med penningar nästan
likställda likvida tillgångar, som genombröto naturahushållningens skrankor.
Samtidigt ha givetvis en mängd små bergverk och allmogemässigt brukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
