Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASAS SISTA ÅR. NYA PROBLEM.
Gustav Vasa hade gett sina söner omfattande län, hertig Erik hade
Kalmar med tillhörande område, hertig Johan en stor del av Finland.
Förhållandet mellan kungen och hans äldste son, tronföljaren Erik, var ej gott;
till hertig Johan stod han i ett närmare personligt förhållande, ehuru han
även understundom kunde ge denne rätt kraftiga förmaningar. De hade
båda andra synpunkter på det svenska rikets livsviktiga frågor än kungen
själv, och särskilt voro de inställda på en mera aktiv utrikespolitik över
huvud än Gustav Vasa. Det var särskilt en fråga, som fängslade dem, och
det var vad man skulle kunna kalla Östersjöproblemet. Den egendomligt
organiserade stat, den livländska orden, som omfattade Estland och
Livland, höll under Gustav Vasas sista år på att upplösas, och hertigarna voro
båda av den uppfattningen, att Sverige borde ingripa här borta och vinna
land, som var av vikt både för det egentliga Sverige — särskilt därför att
den gamle medtävlaren Danmark även sökte vinna fast fot vid Finska
vikens södra kust — och för dess viktiga östra del Finland. Gustav Vasa
hade själv fört krig med Ryssland (1555—57), men var ej hågad för att
ge sig alltför mycket in i vittutseende företag här borta; och nu visade sig
även Ryssland i hög grad expansionshågat på est- och livländskt område.
Den gamle kungen saknade ingalunda sinne för vad det här gällde, men
han ville hålla fast vid sin vanda försiktiga utrikespolitik. Motsättningen
mellan honom och sönerna, särskilt den äldste, framträdde tidvis mycket
starkt och förbittrade hans sista år. Åldern tog också ut sin rätt; han hade
slitit hårt på sina enorma krafter, och han förmådde ej lägga om sin syn
på de riksviktiga frågorna; han ville det ej heller, ty de linjer han följt
hade visat sig goda och voro numera beprövade.
Genom sin krönikör Peder Svart, som citerats många gånger i det
föregående, och i vad han förde fram vid sin sista riksdag år 1560, sökte Gustav
Vasa nu framlägga sin egen syn på sin märkliga regering. Han, som mer
än någon annan varit situationens man, som minst av alla varit stillastående,
ville nu framställa sig själv som den enhetlige och en gång för alla färdige:
i två gestalter, som den unge hjälten och som den åldrade landsfadern, i
båda gestalterna som Guds underman. Det har blivit eftervärldens bild av
Gustav Vasa, men den gör ej rättvisa åt flera väsentliga sidor av hans väsen,
vilket är betydligt mera sammansatt och problematiskt, än Peder Svarts
och hans egna statuariska skildringar ge vid handen. Han är koleriker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
