Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en helt annan utblick. Det var sedan gamla tider avstängt från Västerhavet
genom Halland och Bohuslän, som båda hörde till det danska väldet, och
nådde endast fram vid Göta älvs mynning. Med dåtidens kommunikationer
betydde det, att landets centrala delar endast med svårighet kunde
uppehålla en självständig samfärdsel med Västeuropa. På liknande sätt var det
i söder. Vägen från Östersjön till Västeuropa gick fram genom Öresund,
och dess båda stränder behärskades av Danmark, som innehade Skåne.
Danmark hade sålunda en utomordentligt god strategisk position i
förhållande till Sverige; det kunde med en enkel åtgärd hindra Sverige från fri
passage ut ur Östersjön. Danmarks position förstärktes i söder genom
Blekinge och längre åt öster genom Gotland. Danmark och Liibeck i förbund
kunde helt lamslå Sveriges förbindelser med yttervärlden. — Åt öster
återigen hade det svenska väldet på 1500-talet en utpräglad riktning. Finland
var en viktig riksdel, Bottniska viken och nordsidan av Finska viken voro
svenska farvatten. Sveriges centrum låg än mera hestämt än senare i
Mälardalen och angränsande landskap, dit svenska vägar från söder, norr och
öster löpte samman. De medel, som Gustav Vasas efterföljare, var och en
med sina personliga modifikationer, tänkte sig för att hålla Sveriges
position, voro dessa: förbindelser åt väster och söder måste till varje pris hållas
öppna, Danmarks hotande omfattning måste vid behov kunna genombrytas,
positionen i öster skulle såvitt möjligt utbyggas och stärkas. Alla dessa
problem aktualiseras med plötslig våldsamhet under åren närmast efter
Gustav Vasas död.
Det har redan antytts, att det var Ordensstatens sönderfall, som utlöste
kampen kring dessa frågor. Hertig Johan av Finland, som hade sitt
residens i Äbo, och den nye kungen Erik XIV hade båda blicken öppen för
de risker, som kunde uppstå för Sverige, om någon grannmakt fattade fast
fot på Finska vikens sydkust. Gjorde Danmark det, innebar detta, att den
danska linje av länder och fästningar, som sträckte sig från Halland över
Skåne och Blekinge bort till Gotland, ytterligare fick en framskjuten
flygelposition i Estland. Även Polen och Ryssland voro intresserade av
Ordensstatens länder, och den muskovitiska makten hade redan år 1558 trängt
fram till Finska viken. Både Erik och Johan voro hågade för ett aktivt
ingripande här borta. Som basis för ett dylikt hade den svenska
statsledningen att räkna med främst den militärmakt, som Gustav Vasa skapat
under sina sista femton år, såväl till lands som till sjöss, och som nu Erik
XIV med energi och framgång byggde vidare på. Läget komplicerades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
