Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige under riksbyggmästaren och hans söner. Av Ingvar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särskilt populär i Polen, och hans ställning där var ingalunda behaglig;
det var just under hans regeringstid som det polska adelsväldet utbildades
och befästes. Då Sigismund begav sig till Sverige, var det med den tanken
att åtminstone i sitt hemland stärka sin makt — hans motståndare menade
senare att han strävade efter envälde; dessutom ville han engagera sitt
fä-derneärvda rike i den allmänna politik, som hans rådgivare företrädde: att
sammanhålla ett starkt förbund av katolska stater under det mäktiga
Habs-burgska furstehusets ledning. Den katolska »motreformationen», vilken var
en lika mycket politisk som religiös strömning, hade nu nått sin höjdpunkt
ute i Europa, och Sigismund var en hängiven anhängare av dess idéer.
Polen hade vid mitten av 1500-talet varit på god väg att bli en protestantisk
stat, men där hade katolicismen nu segrat. Varför skulle det inte kunna
gå på samma sätt i Sverige? Så måste Sigismund och hans rådgivare ha
resonerat.
Men redan innan Sigismund hunnit till sitt arvrike, hade den första
frontställningen mot katolicismen — och mot dess politiska konsekvenser —
bildats i Sverige genom Uppsala mötes beslut år 1593. Över 300 prästmän hade
på detta märkliga möte fastslagit kravet på fullkomlig religiös enhet och
enighet. Det beslut de fattat kringsändes därefter till undertecknande och
sigillering av folket ute i bygderna: en gemensam aktion, vari man kan
utläsa rikstankens slutgiltiga seger i Sverige. — Den stora sammandrabbningen
mellan de skilda åskådningarna ägde därefter rum på kröningsriksdagen i
Uppsala följande år, där Sigismund med sitt polska följe mötte de svenska
ständerna, vilka voro ovanligt talrikt församlade; enbart av de ofrälse
stånden hade inemot 800 infunnit sig. Hertig Karl, som nu började framträda
starkare i det politiska spelet, samt det svenska rådet och ständerna
tillbakavisade här gemensamt Sigismunds och hans rådgivares önskan att
katolikerna skulle erhålla en viss religionsfrihet i Sverige. Den politiska och
den kyrkliga sidan av striden voro sålunda redan från början nära
sammankopplade, och de betraktades, typiskt nog för tidens allmänna
åskådning, som olika sidor av samma sak. Det faktiska resultatet av
kraftmätningen mellan folket och konungen blev, att hertig Karl och rådet — det
vill säga högadeln — gemensamt övertogo rikets styrelse under konungens
frånvaro; Sigismund återvände nämligen, besviken och missmodig, snart
till sitt polska rike. Men denna lösning av regeringsproblemet var rätt
improviserad, och något formligt beslut om styrelsens ordnande hade ej
fattats. Hertigen och rådet voro emellertid eniga om att tillvarataga rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
