Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes. Av Eric Anthoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Finlands adel var ännu främst en krigaradel. Traditionerna från
1500-talet fortsattes av en Gustaf Horn och en Åke Tott. De finländska
hackapeli-ternas anförare Torsten Stålhandske, född av en svensk fader och en
finlandssvensk moder, var från Borgå socken. Socknen var namnkunnig för
att den under Gustav Adolfs och Kristinas tid skänkt riket många
framstående krigare: fyra generalspersoner och fyra överstar. Utom Stålhandske och
fältmarskalk Arvid Wittenberg var det två bröder Forbes, två Ruuthar och
en Cockburn. Många av de krigare, den finländska adeln gav riket,
återvände aldrig till hembygden. En del slutade sin bana ute i fält, andra
överflyttade till Sverige. För de namnkunniga krigarna böra ej deras likar i
lägre grader glömmas. Talrika svenska ryttarbönder, särskilt från Nyland,
kämpade bland hackapeliterna.
Spetsarna av den finländska adeln drogos över till Sverige. Men i
Finland utfördes ett betydelsefullt nydaningsarbete under ledning av män från
moderlandet. Greve Per Brahes vistelse i landet som generalguvernör (1637
—40, 1648—51) skapar en ny tid. Han utför ett stycke svenskt kulturarbete,
som förtjänade ett särskilt kapitel. Redan länge hade man varit medveten
om nödvändigheten av att en generalguvernör tillsattes i Finland för att
bringa reda i förhållandena. Så utsågs den trettiofemårige greven till posten
och visade sig från första stund som den rätte mannen. Sedan Brahe i
november 1637 anlänt till Åbo, begav han sig efter ett två månaders
uppehåll där på en av de många och långa resor, genom vilka han sökte
förskaffa sig en klar uppfattning om Finlands förhållanden och vid vilka han
omedelbart ingrep i dem. Den längsta resan skedde år 1639. Färden
anträddes sommartid. Såsom Brahe uttryckte sig, hade »ingen synnerligh på
den tijden genom the Örther» rest, »som een wiss berättelse om landsens
wilkohr som om thes folks art, bruk och Trewenheet göra kunde». Man
hade färdats vintertid, »då medh Snö och ijs betäcktes både ondt och godt
land». Sedan Brahe sjöledes begivit sig från Åbo till Helsingfors, anträddes
färden över Tavastehus till Nyslott, »eendels siöwägen genom Åer och
Siö-gar och öfwer dragh, att man tillijka Naturen af thes låpp och lägenheeter
förfara kunde». Från Nyslott fortsattes resan i båt till norra Karelen. På
Pielisjoki var strömmen så stark, att »man medh fem paar Åhrar och stor
möda kunde upföre Roo». Längre fram blev man »icke uthan fahra
mäste-dels upföre medh lijna dragen». Kajana nåddes över »idelige strömar, Träsk
och Siögar,––––somblige städes breda, somblige städes trånga», »så att
knappast een breed bååt kan komma fram, på många Orther, så strijda och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
